[050608] Gösta Krantz fyller 80 i vår och har här öppnat portarna till sitt mångfacetterade liv på scen och film men även privat. Han är den siste kvar i livet av de skådespelare som medverkade i casinorevyerna som från 1940-talet och i flera decennier framåt lockade publiken till gapskratt.
Bokens titel har han travesterat från en Albert Engström-historia: den om gamla fru Selma som får besök av Krantz från fattigvården och svarar: ”ställ den i farstun, jag är inte död än!”
Och Gösta Krantz lever också. Livsglädje genomströmmar hans berättelse. Han berättar om sin påvra bakgrund, född i ett arbetarhem på söder i Stockholm, uppvuxen i Nacka med föräldrar som spelade amatörteater. På så vis fick han det i blodet, men hans syster Birgit var och förblev totalt ointresserad av scenen.
Ett varmt och kärleksfullt hem betyder mycket även om resurserna är knappa. Han har kunnat jämföra med andra – bland annat sin fru – som kommer ur högre stånd där kylan rått mellan människor.
Han väjer inte för det han minns med fasa, som ”ännu ger frost i själen”.
Skriver man ner sina minnen måste man vara ärlig, säger han och berättar om det våldtäktsförsök han utsattes för i tidiga tonåren. En scoutledare – som han nämner förnamnet på – bjöd hem honom med förevändningen att få se hans bilder. Gösta Krantz var intresserad av att fotografera och där, i den fina gentlemannens våning, blev han angripen.
Upplevelsen gjorde att han tappade tron till auktoriteter, och även till scoutledare. Och ännu blir han förbannad på roliga historier om våldtäkter – som exempelvis Sten-Åke Cederhök berättade en gång i TV.
Som sagt, han drar sig inte för det svarta. Och inte heller för att namnge kolleger han inte dragit jämnt med. Till exempel Gunnar ”Knas” Lindkvist i casinogänget som han tyckte ljög och var missunnsam mot andra men gärna framhöll sig själv.
Eller kamrater som ställde till det på grund av sitt alkoholmissbruk, som Georg Adelly, Curt ”Minimal” Åström och Gustav Lövås (Sjökvisten i Åsa-Nisse).
Lars Ekborg minns han dock med värme. De blev lite kompisar, och han gillade mycket hos honom. Men annars hade Lars Ekborg svårt att få vänner då han hade ett fruktansvärt humör och att han drack hårt och ofta och var notoriskt otrogen besparas oss som läsare inte heller.
Men en underbar skådespelare var han, kunde personifiera vem som helst i vad som helst – men var märkligt nollställd som människa.
Dock innehåller boken mest glädjeminnen.
Carl-Gustaf Lindstedt porträtteras med mycket kärlek. Liksom Gösta Bernhard, mannen som skrev det mesta och låg bakom Casinorevyn. Men inte bara det: översättare, förnyare, idéspruta…han öser superlativer över sin gamla vän och kollega. Han kunde skriva allt, utom för kvinnor, menar Gösta Krantz och när Bernhard dog 1986 var det ett hårt slag för honom.
Han medger att kvinnorna i revyer och gamla tiders teatrar ofta fick vara kuttersmycken. Men deras skicklighet och professionalitet var långt mycket större än så. Katie Rolfsen, Sickan Carlsson, Siv Ericks, Irene Söderblom och Anita Lindblom – som dock hade divalater som ställde till det för henne – är några som nämns med respekt i boken.
Inte bara Casinorevyer utan även så kallad seriös teater, (som inte är finare än komik, understryker han) bland annat på Dramaten för Ingmar Bergman, har denne 80-åring hunnit med i sitt rika liv. Och på privatteatrarna har han också skördat lagrar. För att inte tala om film och TV. Hundra roller listas i slutet av boken. Gjort av en person – uppenbarligen beundrare – i Kungsbacka.
Dessutom får vi veta att han har drivit företag på sidan om sitt skådespelarliv: sålt fotogen, haft bensinmackar och ägt konsthallar – energin har det sannerligen inte varit något fel på.
Gösta Krantz första äktenskap varade i 18 år och gav honom två söner. Men han är nog mest ödmjuk över att ha funnit kärleken igen på äldre dagar. Sin andra fru Birgit lovsjunger han och är glad för att deras äktenskap är så starkt.
Som helhet betraktat en fin berättelse. Med många foton dessutom, ur ett långt och rikt skådespelarliv. Kanske kunde förlaget och medförfattarna ha varit lite noggrannare i korrekturläsningen. Det förekommer en del stavfel och onödigt slarv. Det är synd, för Gösta Krantz har – såvitt jag kan ta till mig – berättat öppet och bemödat sig om att vara ärlig i sina memoarer.
Och en samvetsgrann historia kräver noggranna nedtecknare.
