[050608] En sann saga, kan man kalla denna bok.
Mot en väldokumenterad historisk bakgrund har författaren skrivit en roman som inte bara handlar om mord på två poliser i det sena 1800-talets Hälsingland. Initierat skildrat – och med stor miljökännedom – får man bilden klar för sig: huvudpersonernas torftiga utsatthet, främst orsakad av fattigdom, dålig – för att inte säga – obefintlig skolgång, rusdryckernas förbannelse men även enda möjlighet till att överleva via lönnkrögeri, är den sammansatta bakgrunden till tragedin.
Samt början till vårt moderna samhälle, skulle man kunna säga, genom att protesterna mot dödsstraffet tog fart.
Genberg är bekant med omgivningarna. Hälsingland är hans (liksom mitt) hemlandskap. Dessutom vet jag att han aldrig låter något gå till spillo i researchen; det är inte bara gamla domstolsprotokoll och tidningsartiklar som har gåtts igenom. Även bilder på de inblandade har han lyckats leta fram. Samt på husen i Mossbo, Alfta där dåden begicks.
Känner jag honom rätt har han även rest i trakterna innan han skrev boken och ”känt” in atmosfären.
För att göra det riktigt hälsingekomplett avslutas allt med två skillingtryck om dramat. Ett slags dåtidens nyhetsjournaler.
Nåväl. Vad hände då?
Söndagen den 1 maj 1892 reste fjärdingsman Olof Norén och länsman Albert Gawell från Alfta till den ökända Mossbofamiljen för att göra ett tillslag. Det var känt sedan länge att pappan och sönerna ägnade sig åt att sälja brännvin illegalt. Och denna söndag togs de på bar gärning. Men då äldste sonen Per Johan hade ett ont öga till fjärdingsmannen sedan tidigare slutade allt med blodbad. Norén sköts i ryggen, blev förlamad men dog senare. Länsman Gawell fick ett skott mitt i hjärtat och dog direkt.
Alla sönerna, utom den yngste, var inblandade: Karl Erik var den som sköt, Anders och Per Johan höll fast Gawell. Pappan Per Olsson hade hotat de båda poliserna ute på gården innan de steg in i brygghuset.
Fallet blev mycket omskrivet och beryktat för sin tid. Så småningom dömdes sönerna till livstids straffarbete. Pappan fick ett år.
Men det något märkliga var att det inte var Karl Erik som dömdes till döden, utan den äldste brodern Per Johan – vilken ansågs vara anstiftaren och sågs som den ondaste av bröderna, trots att han var krympling och gick med krycka – och han var den siste som avrättades i Norrland den 17 mars 1893 i Gävle.
Skarprättare var A G Dalman, en man som var stolt över sitt yrke, och som även hade hållit i bilan när Yngsjömörderskan Anna Månsdotter avrättades 1890. Han högg också huvudet av den siste delinkventen i Sverige, J Alfred Ander 1910.
Det är en spännande och tårdrypande historia på många sätt. Lite novell ur gamla Kriminaljournalen, kan man få en känsla av ibland – men vad som räddar berättelsen och gör den till en roman värd att läsa är de fiktiva inslagen. Journalisten August Emanuel Holmblad på Söderhamns Tidning får agera röst genom den sanna sagan. Det är inte bara för sin lokala tidning han skriver utan han etablerar även kontakt med familjen Aller i Danmark och kan sälja in reportage till Illustreret Familj Journal som hade börjat komma ut i Sverige vid denna tid.
I samma veva som händelserna i Alfta benådades riksbekante mördaren ”Kniven i Delsbo” från dödsstraffet. Detta satte igång en protestorm mot avrättningar – och med domen mot Per Johan som skyldig till Alftamorden blev det debatt i Sveriges riksdag.
En äldre riksdagsman från Blekinge, majoren C A Adelsköld, ställde sig i spetsen mot denna uråldriga bestraffningsform. I februari 1893 samlade han femhundra sympatisörer till ett protestmöte i Stockholm.
Man enades om en resolution med ett budskap riktat till kungen Oskar den andre.
På listor som cirkulerade i mellansverige fick man även ihop över femtusen namn.
Men kungen var obeveklig.
Per Johan halshöggs, sedan han omvänt sig till kristen med hjälp av fängelseprästen i Gävle.
Även hans mor, en figur som journalisten (fiktivt) söker upp, blev kristen och hoppades få återse sin son i livet efter detta.
Modern och den enda systern i familjen hade inte blivit snällt behandlade av karlarna. Det framgår av uppenbarligen gamla berättelser och vittnesmål.
Genberg tycks ha skrivit denna bok med stor affektion. Det märks inte minst på hans språk, som är spänstigare än på länge.
Slutligen vill jag citera inledningen ur resolutionen till kungen 1893:
”Till Konungen
Då dödsstraffet ej motsvarar straffets ändamål, nämligen förbättring…”
Tänk att vi fortfarande diskuterar detta. Tänkte jag bara så där i förbigående…
