[050607] Det finns ingen svensk författare jag har större aktning och respekt för än Sven Lindqvist. Hans alldeles speciella estetik, där en skönlitterär-essäistisk stilkonst möter historiskt och ideologiskt förankrad förklaring och argumentation i sak med ett konsekvent humanistiskt perspektiv är enligt min mening både effektiv som underlag för kunskapsbildning och etiska ställningstaganden, samtidigt som den gör läsningen njutbar.
Denna estetik är ju programmatisk hos Lindqvist, den följer hans idéer från Ett förslag, där han föreslår en ny dikt, ”riktad till en läsare som hotas av en stor fara”. Och så är det ju, vi hotas av inte bara en stor fara, utan många. Den fara som mer och mer utkristalliserat sig i Lindqvists författarskap är bristen på kulturell självinsikt och hur myter odlas för att mörklägga ideologiska arv som finns i vår europeisk-västerländska civilisation och tradition och som inneburit ohyggliga lidanden för människor på andra kontinenter, raserandet av andra civilisationer och mord på andra kulturer.
Där är hans Utrota varenda jävel! det självklara storverket, som blottlägger hur darwinismens teorier och ekonomiska intressen flöt samman i en pseudovetenskaplig ideologi som legitimerade fortsatt exploatering och plundring i Afrika sedan det koloniala utsugningssystemet etablerats. Framför allt föreställningen att det fanns underlägsna raser, dömda till undergång i kampen mot den överlägsna vita rasen, kom att utgöra ett element i den europeiska självbilden som gjorde nazismen till ett logiskt begripligt för att inte säga följdriktigt inslag i den europeiska historien. Just denna senare punkt i Lindqvists beskrivning har ifrågasatts, det är ju också en ruggig insikt att ta till sig att vårt idéarv är så brutalt. Vad man med rätta kan säga, är väl att det också finns goda inslag på andra håll i samma idévärld som demokrati och föreställningar om mänskliga rättigheter. Vad Lindqvist visar är hur sol- och skuggsidor i en tradition kan finnas samtidigt och att en pervers människosyn kan fullständigt desavouera alla demokratiska anspråk och rättighetstankar.
I Utrota varenda jävel! var det europeernas härjningar i Afrika som stod i centrum. Det fanns också en klangbotten i texten, hämtad från Joseph Conrads Mörkrets hjärta, där den suggestiva historien om sökandet efter Kurtz också gav en extra mardrömsdimension åt Lindqvists framställning. I Terra Nullius är det till Australien Lindqvist beger sig. Han fortsätter med sin alldeles speciella metod, som innebär att han far till ort och ställe, reser till platser där idéernas stråk gått i dagen i en blodig praktik. Denna författarhållning som väl bäst kan beskrivas som en kroppens källkritik innebär också att det sinistra samhälls- och civilisationskritiska innehållet i böckerna blandas med underhållande beskrivningar av en resandes öden och äventyr. Något hårdraget skulle man kunna säga att Lindqvists mest produktiva och spännande miljöer är biblioteket och öknen.
Terra Nullius alltså. Ingens land. En gång land som inte tillhörde det romerska riket. Senare land som inte tillhörde något europeiskt land. Sådant land var en gång den australiska kontinenten. Där fanns ett folk, men dess rätt till sitt land, sin kontinent, sågs förstås som lika nullius som landet självt när den euroepiska kolonisationen började. Och hur förhåller det sig i dag? Precis som i Afrika visar det sig att det land som erövrats, stulits, inte låter sig återlämnas, även om det finns en viss strävan till gottgörelse bland de vita australierna. Landet är ju förändrat, det enskilda ägandet som tillkommer vita som en följd av kolonisationen låter sig inte avskaffas utan vidare. Aboriginernas extensiva livsföring, där jorden, marken, med dess spår och tecken, vattendrag, höjder och sänkor, djur och växter, var ett sammanhang, ett orienteringssystem av mytisk-religiös art, har inget utrymme att återskapas. Hela systemet har också rivits sönder av exploateringen av både mark och människor.
Lindqvist hyr en bil och far genom öknarna och övernattar på egendomliga platser, ofta där en groteskt alkoholindränkt befolkning framlever en tillvaro präglad av gårdagens drömmar och svikna förhoppningar. Det fanns inte så mycket guld och inte så goda jordar som de som kommit före och slagit sig ner här trodde. Aboriginerna fördrevs, våldtogs, förslavades, mördades. Det onda rasistiska draget i den euroepiska kulturen legitimerade både morden och en bisarr vetenskaplig diskussion om ”australnegrernas” rätta natur. Bland alla underligheter som följde med detta uppmärksammar Lindqvist särskilt hur barnen till våldtagna eller på annat sätt sexuellt exploaterade kvinnor behandlades. Enligt den rasistiska ideologin var ju dessa barn av något högre ”kvalitet”, något mer högtstående på en mänsklig värdeskala, än sina mödrar. Barnen togs alltså ifrån mödrarna men fick inte några andra föräldrar eller hem där de gavs någon annan form av vettig uppväxt, de institutionaliserades eller tvångsplacerades på farmerna och blev vanligen utnyttjade som billig arbetskraft och sexslavar.
Nu har det i Australien vuxit fram en förlåtelserörelse, som vill att staten skall be aboriginerna om ursäkt för allt ont de utsatts för under koloniseringen, som ju fortfarande pågår. Kanske är det just därför som regeringarna i Australien inte velat be om förlåtelse. Lindqvist resonerar om förlåtelsens innebörder, och konstaterar bl a att skall det vara någon mening med den så innebär den också att den som ber om förlåtelse också skall ställa det tillrätta som genom hans förvållande blivit fel, och om inte det går på annat sätt kompensera dem som blivit lidande. Hur kompenserar man en stulen kontinent? En förstörd kultur? Tusen och åter tusen liv?
Lindqvist berättar om när han som ung i början på femtiotalet reste till Island med ett fartyg som lade till i en norsk hamn. När folk där får klart för sig att han är svensk vänder de sig bort och någon fäller en kommentar om transiteringen av tyska trupper genom Sverige. Den unge Lindqvist tycker inte att det är rimligt att han ställs till svars, han var ju barn när det hände. Han får svaret att han i alla fall var med och delade rovet. Alltså i det här fallet vinningen av att leva i ett land som inte berördes av kriget och efter det hade en intakt produktionsapparat som gav det stora konkurrensfördelar på världsmarknaden.
Lindqvist blev efter Utrota varenda jävel! anklagad just för att vilja ställa de postkoloniala generationerna till svars för kolonisationens härjningar och göra dem delaktiga i föregående generationers uppenbara skuld, vilket av många kommentatorer ansågs som en orimlig ståndpunkt. Men här återkommer alltså problematiken, och Lindqvist står på sig. Den som delar vinsten av ett brott har också skuld i det. Men hur kan denna skuld i så fall sonas? Vad kan göras för att ställa till rätta? En del kan givetvis göras, aboriginernas rätt till land, kultur och traditioner kan t ex erkännas. Land kan återlämnas. Dåligt hälsotillstånd till följd av situationen som andraklassbefolkning kan man försöka göra något åt.
Utbildning, arbete, allt kan öppnas upp och göras till rättigheter. I viss mån har sådana steg tagits. Men Australien är som nation extremt fientlig till icke-vita. Det finns en stark upplevelse av att man bebor ett land som kan koloniseras på nytt, och då från Asien. Flyktingar och andra som söker sig till Australien från länder som Filippinerna, Indonesien, Malaysia behandlas brutalt. Det finns fortfarande koncentrationsläger där sådana invandrare hålls i förvar utan möjlighet att kontakta omvärlden och endast i avvaktan på att bli utslängda. Och utanför sådana läger men ändå ofria i reservat och slumområden lider aboriginerna fortfarande av samma fientlighet, lika rasistisk nu som på artonhundratalet.
Terra Nullius, ingens land. På sextiotalet sade man i USA att vad de svarta utsattses för sedan de tillkämpat sig medborgerliga rättigheter i stället för förföljelser var ”nothingness”. De fanns men tillskrevs ingen betydelse, de hade i kedjor släpats från de hemländer i Afrika som europeerna betraktat som Terra Nullius. Nu hade de blivit Ingen i det land dit de tvingats. Det finns paralleller till hur aboriginerna nu tillerkänns rättigheter i sitt eget land, men fortsatt behandlas som Ingen. Och det ser ut att bli ett öde som fler och fler människor på jorden delar. Vem är någon i Irak, i Afghanistan, i Tjetjenien, i Uzbekistan…
Det känns bra att en författare med Sven Lindqvists klarsyn och humanistiska rotfäste fortsätter att resa i den historia och samtid som pekar mot vår framtid – och bakom hans berättelse tycker jag mig höra den varning som ligger i Marlows ord till sina skeppskamrater i Themsenmynningen: ”En gång var också detta en av jordens mörka platser.”
