[050607] Nästa år är det Mångkulturår i Sverige. Det har regeringen bestämt. Temaåren har varit ett sätt att få fart på arbete man länge velat ha avklarat. Så tror jag också att det är med Mångkulturåret. Jag har grubblat en hel del över vad vi ska göra i Göteborg för att hedra denna nytändning. Samtidigt så vet jag att det är förknippat med företeelser som segregation, mångfald och integration. Dessa nötter har varit mycket svåra att knäcka tidigare.
Det första man måste konstatera när man funderar kring segregation och integration är att det inte finns några enkla recept på hur man löser problemet. Det är en komplex problematik och utan ödmjukhet inför detta faktum blir det inte mycket resultat.
Det andra man måste konstatera är att vårt samhälle är segregerat på många sätt, inte bara när det är frågan om invandrare. Samhällets normer utesluter också funktionshindrade som grupp, homosexuella m.fl.
Det tredje vi måste konstatera är att alla måste dra åt samma håll för att våra små enskilda insatser ska göra skillnad. Det handlar dels om att omforma den egna organisationen så att den eller individerna i den inte diskriminerar, dels om att arbeta för en kulturpolitik som stödjer utvecklingen av en kulturell mångfald.
För mig som varit kulturkommunalråd i snart 6 månader är det lätt att förstå att kulturen och kulturpolitiken inte kan lösa segregationen själv. Samtidigt inser jag att om jag inte gör något inom ramen för kulturen så kan jag inte heller kräva att man integrerar lösningarna på segregationen inom andra politikområden. Med det inte sagt att det är lätt.
Kulturpolitiken kan på samhällsplanet vara ett verktyg när vi skapar ett samhälle som inkluderar människor istället för att exkludera vissa grupper. Konsten kan bl.a användas som ett sätt att åskådliggöra samhällsdebatten, det kan vara inlägg i debatten eller en start till en debatt. Vi kulturpolitiker har ett konstförmedlande uppdrag. Det vill säga, vi ska se till att de som vill kan ta del av diskussionen. Vår uppgift är också att de som vill mer än att bara vara kulturkonsumenter ska kunna producera konst och på så sätt bidra med sina inlägg.
Med kulturaktiviteter kan man också förbättra människors hälsa. Det finns studier som visar på att de som brukar kultur mår bättre av att just bruka kultur. Kulturen är ett sätt att fördela välfärd till medborgarna. Ekonomiska och socialt starka medborgare orkar delta i samhällslivet och orkar bryta barriärer som annars hade stängt dem ute.
Kulturpolitiken har därför ett stort uppdrag i demokratin att på olika innesluta alla som åskådare och som kreatörer.
Sedan 1974 år kulturpolitik har vi satsat mycket på att få en kulturens infrastruktur över hela landet. Antalet museer, bibliotek m.m har ökat. Den infrastrukturen är idag institutioner som vi många gånger tar för givna. Samtidigt är en institution en fysisk manifestation av då rådande normer. Samma normer som skapar diskriminerande och uteslutande strukturer. Att få stora institutioner att bryta mot de normer de är grundade på är oerhört svårt. Det är ändå inte omöjligt men kräver ett medvetet arbete och en attitydförändring hos dessa institutioner. Det måste vara en av de främsta uppgifterna för bla museerna i en kulturstad av Göteborgs rang att öppna sig mot fler göteborgare.
Det viktiga arbete vi kan påbörja under Mångkulturåret är en inre process i våra institutioner, där mångfalden blir en naturlig del av det löpande arbetet. Nästa år får inte bli ett jippo följt av ytterligare besvikelse. Exempel på detta är att arbeta med attityderna hos de som arbetar i våra kulturinstitutioner och på våra verksamheter som möter Göteborgarna dagligen.
Min förhoppning är att vi har mod att göra saker i det tysta som ger effekt under lång tid framöver – inte bara en rubrik i ett kalendarium. Samtidigt vet jag att det är valår och att vissa partier mer än andra gärna plockar billiga poänger på integrationsslagdängor.
Signalen jag vill skicka är att mångkulturår, det är det varje år.
