[050523] Riks Drama (Riksteaterturné på Pustervik 20-21/5)
Text: Lukas Bärfuss
Översättning: Melanie Mederlind och Franka Gebert
Regi: Melanie Mederlind
Scenografi och kostym: Melanie Mederlind och Marie Olsson
Ljusdesign: Ellen Ruge
På scenen: Mona Andersson, Per Burell, Duncan Green, Donald Högberg, Eva Millberg, Åsa Persson och Mats Quiström.
Det handlar om den moderna psykiatrin i pappa Freuds fotspår – som maktmedel för att kontrollera och kategorisera udda människor. Om hur toleransens förespråkare också kan fungera som förtryckare – som monopolister när det gäller att förvalta och utöva tolerans.
Den unge tyskspråkige schweiziske författaren Lukas Bärfuss (född 1971) fick sitt genombrott med denna pjäs 2003. Det är en rolig tragedi om en ung kvinna som antagligen skulle kunna klassas som ”lätt autistisk”. Hon uppfattar allt som sägs utan filter och distans. I bokstavlig mening. Därför chockerar hon sin omgivning. Hon tar helt enkelt folk på orden. Och det är något av det snuskigaste man kan ägna sig åt i ett modernt, sofistikerat samhälle.
Sedan barndomen har hennes föräldrar i samråd med en omtänksam läkare medicinerat henne för att hålla hennes spontana yttringar av glädje och förtvivlan i schack. Med åren har medicinen börjat fungera så bra att hon över huvud taget inte visar några känslor eller viljeyttringar. Och hennes mamma, som ägnat livet åt att sköta Dora, börjar plötsligt längta efter att få tillbaka sin livfulla dotter. I samråd med en ny läkare avbryter hon medicineringen, och plötsligt träder den gamla vilda Dora fram – men nu i vuxen form. Hon är förförisk, charmig och förskräckande. Hennes oförställda öppenhet kan misstas för koketteri.
Föräldrarnas och doktorns modernitet och fördomsfrihet sätts på prov. Dora släpper till. Hon låter sig knullas och misshandlas av en handelsresande i tvålar. Varför? – För hon ”har aldrig förut varit på ett hotellrum”. Sen återvänder hon till honom – Varför? – För hon ”vill någon gång knulla i mer än en halv timme”. Och hon vill bli gravid, för hon ”vill ha en Dora, som alla kan älska, precis som alla älskar mig”.
Dora skulle kunna vara en sagohjälte. En dummerjöns som går rakt fram sin egen väg och därför slutar som segrare. Eller en troskyldig Candide, som genom de mest absurda och fruktansvärda katastrofer med gott humör vandrar mot lyckan. Men så blir det inte.
Människorna runt Dora framstår som karikatyrer när de konfronteras med henne. Men i själva verket är de bara mänskliga. Och i själva verket är denna sagoaktiga, humoristiska, påhittiga pjäs ett fruktansvärt realistiskt drama. Det handlar om en bräcklig flicka som fullständigt mosas under den förtäckta maktutövning som alla de friska normala människorna i hennes omgivning inte kan avstå från att låta henne – den svagaste och mest lättåtkomliga – drabbas av.
Det är alltså en djupt tragisk men mycket underhållande pjäs. Med många skickliga skådespelarinsatser. Lustiga krumsprång och en ytterst minimalistisk scenografi: över scenen hänger en ljusskylt med rullande text. Där står de lakoniskt-poetiska scenanvisningarna: ”Läkarmottagning. En blek eftermiddag.” Allt annat står skrivet i skådespelarnas gester, mimik och röster. Och särskilt hos Åsa Persson, som spelar Dora.
Pjäsen slutar med ett eko från Tjechovs Tre systrar: ”Till Moskva! Till Moskva! Till Moskva!” och kanske en medlidsam hälsning genom tid och rum – till en av Freuds berömda ”fall”: den ryska Dora.
Men man behöver varken vara psykoanalytiker, litteraturhistoriker eller samhällskritiker för att ha glädje av föreställningen. Också sådana alldeles vanliga människor som Doras föräldrar, hennes chef grönsakshandlaren och hans gamla mamma skulle kunna tycka om den.
/Kajsa Öberg Lindsten
När jag läste pjäsen (som fanns att köpa för 40 kronor i garderoben) var det som att läsa en dramatisering av alla UR-program som jag suttit och sett i tv på söndagskvällarna: om DNA och ärftlighet, om arv och miljö, om hur vår biologi behärskar oss, om hur lukten av svett från armhålorna stimulerar våra val av sexpartner m.m.
Men när pjäsens fyrkantigheter kläddes i kött och blod av Riks Dramas ensemble blev den till ett berörande möte med en verklighet som inte kan uttryckas enbart med välvalda ord och situationer. En oroande känsla av liv spred sig över texten.
Titeln Våra föräldrars sexuella neuroser är roligare än pjäsen och täcker dessutom inte innehållet. Pjäsen handlar om allvarliga frågor som tvångssterilisering: vem ska få fortplanta sig, vem ska bestämma det, ska vi avstå från det berikande av mänskligheten som kanske kan dölja sig i en annorlunda människas arvsanlag?
I (den ickemänskliga) naturen uppstår inte sådana frågor eftersom det där finns en mekanism, döden kallad, som slår ut de udda individerna. Livsodugliga anlag kan inte sprida sig, par definition. Men när vi nu tvingats placera oss i gudarnas ställe, hamnar vi inför problem som, hur vi än vrider och vänder på dem, är olösliga, där varje ståndpunkt är oförenlig med en humanistisk livssyn.
Borde inte världen vara full av flickor som Dora som dansar fram på lätta glada fötter? Åsa Persson, ett välkommet återseende från Per Lysanders epok på Stadsteatern, gestaltar henne med övertygande energi. Men Dora är också utan en enda komplicerad tankegång och saknar medkänsla. Vem ska ta hand om hennes barn? Bind det vid ett träd i skogen, föreslår hon själv.
Regissören Melanie Mederlind som också översatt pjäsen och svarat för dekoren, har gjort en precis uppsättning som kändes helt rätt. Förutom av Åsa Persson imponeras jag av Per Burell i rollen som läkaren.
Pustervik ska ha tack för de här gästspelen som kryddar den ensidiga kost som våra fasta scener bjuder på och som hotar oss med intellektuell skörbjugg. Lukas Bärfuss heter den schweiziske dramatiker som har skrivit Våra föräldrars sexuella neuroser. 2003 fick den pris som årets bästa tyskspråkiga pjäs.
/Åke S Pettersson
