[050506] Av och med David Sperling (Bolander).
Regiarbete och personlig tränare: Michael Norlind
Musik: David Sperling (Bolander)
Ljus: Frans Yzerman
Film: Anders Thorén
Snickare: Anders Winberg
Affisch och foto: Kajsa Sperling
Om man ska nämna de som finns bakom den här föreställningen ska man naturligtvis inte glömma Sören Larsson och Teater AktÖr i vars lokal på Masthuggsterrassen den visas den 28 april och den 4, 5, 6 & 7 maj.
David Bolander fortsätter sitt utforskande av scenens möjligheter under namnet Sperling. Som vanligt står musiken i centrum och här är det ett piano som rannsakas, analyseras och till slut dissekeras. Det börjar med att konsertpianisten Bengt-Erik Olsson berättar om sin barndom, om hur musiken tvingats i honom redan som foster i mammans mage och om sin lärotid med den ryske mästaren. Han trakterar pianot med intensitet och jag tycker mycket om den spännande musik han lockar ur instrumentet. Hur många toner och kombinationer av toner ryms inte i pianots svarta låda?
Och hur mycket mer av upplevelse finns det då inte i den svarta låda som föreställer scenen på en teater!
David Sperling fortsätter att attackera pianot rent fysiskt. Först lossnar ett av de båda ornamentala benen, sedan nästa. Snart ryker locket och framväggen och tangenterna, först några men så småningom allihop och alla hamrarna och av pianot återstår bara den nakna ramen med strängarna som får frambringa de sista harpotonerna i Bengt-Erik Olssons avskedskonsert.
I programmet nämns snickaren Anders Winberg och jag undrade varför, men fick snart besked när det visade sig att pianot hade försetts med medar så att det kunde gungas som en gungstol. När nu den blottade och ganska tunga gjutjärnsramen var det enda som fanns kvar hängde pianisten upp den i ena änden av en horisontellt anbringad stege. I andra änden tog han själv plats tillsammans med en jordglob och så vägde de ganska jämt. Men globen var fylld med sanden och när den rann ut steg pianisten upp i höjden. Befriad från det jordiska svävade han iväg.
”Som motvikt väger man lätt som en fjäder” för att citera vad Tomas Forser skriver i dagens GP (06-04-28) apropå sin kamp för kulturen i den okultiverade kvällsdraken. Samma förhållande råder tydligen för konsertpianister, om det är så man ska tyda David Sperling (Bolander)s berättelse. Men det är långt ifrån säkert att jag har rätt. Gå dit och kolla själv, David Sperling (Bolander) är som vanligt mycket se-och hörvärd.
Åke S Pettersson
