[050416] av Shelagh Delaney
Översättning: Marianne Höök
Premiär på Studentteatern Nya Studion, Gamla Almedalsvägen, 8 april
(Spelas t o m 16 april)
Regi: Linus Widner
Saxofon: Rickard Ericsson
Medverkande:
Jo: Stina Larsson
Helen: Ellen Fosti
Peter: Martin Grill
Geoff: Christian Karlsson
Åke: På min tid, när syskonen Nattsén, Arne Weise och Rustan Älveby syntes på Studentteaterns scen fanns den på Kårhuset på Götabergsgatan. I dag får man gå på upptäcksfärd bland de ruffiga skjulen i det ruskiga Almedal för att hitta den. Men gör gärna ett besök för det är riktigt givande.
Just nu spelar man Doft av honung av Shelagh Delany
Kajsa: Två saker slog mig: För det första att pjäsen kändes så gammaldags, rent av antikverad – både till språk (välformulerad 50-talssvenska), och till ämnesval (ung fattig flicka råkar i olycka). Fattar inte riktigt varför radikala ungdomar – eller, det kanske de inte är, men jag får för mig att man borde vara det om man spelar studentteater – att sådana ungdomar alltså spelar en pjäs där replikerna låter som radioteatern i min barndom (början av 60-talet). Vad menar dom egentligen med att spela en sån här halvgammal översättning av en halvgammal (eller helgammal) pjäs?
Det andra var att det var en himla massa rekvisita – schabbiga möbler som skådespelarna nästan snubblade på. Och mellan varje scen, i mörkret, var det ett himla kringflyttande av alla dessa prylar. Det blev oroligt, lite cirkusaktigt.
Åke: Studentteatern är tydligen inte vad den var förr: radikala uppsättningar och/eller radikala pjäser. Kanske vill man nu visa fram något som man upplever som teaterhistoria, hur man uppfattade tillvaron på sent 50-tal, mellan Anouilhs renhetskrav och den moderna tillåtande människosynen, påven Johannes bild av livet: inga preventivmedel, inga aborter, ogifta mödrar är slampor som när det kommer till allvar ensamma får ta konsekvenserna trots alla medkänsla och värme som kommit dem till del. Jag blev gripen av Stina Larssons gestaltning av den unga flickan och känner mig tacksam mot utvecklingen som gått framåt, åtminstone på det här området.
Kajsa: I programbladet skriver regissören, Linus Widner, att den unga författaren Shelagh Delany skilde sig från sina manliga kollegor genom att varken hon själv eller hennes rollfigurer ”gick omkring och skrek och ville förändra världen i största allmänhet.” Han antyder att hon istället på ett positivt (och kvinnligt?) sätt skulle gestalta en vilja att ”göra det lite, lite bättre för en själv, om så bara en liten stund.” – På något vis har jag svårt att hänga med på det resonemanget. Jag tycker att pjäsen är nattsvart, även om den har rörande inslag – i relationen mellan den av livet sargade flickan Jo och hennes omtänksamme omhändertagare, tönten och konststudenten Peter. Men det hela slutar ju ändå med att han låter sig köras bort av Jos häxa till morsa.
Att Stina Larsson utvecklar sin Jo till en intressant figur håller jag med dig om. De andra rollerna är däremot väldigt karikerade. Och kanske är det just karikatyrerna som framstår som tidsbundna och antikverade: Missbrukarmorsan som är en femtiotalshäxa med strumpeband och smetigt läppstift. Och hennes fästman – en slibbig femtiotalsgangster i hatt. För mig förtar dessa figurer all känsla av realism, och av samhällsengagemang. Det känns nästan som ett missriktat försök att göra komedi av olyckan. Men kanske är jag för hård… För på något vis tycker jag ändå det var väldigt intressant att se pjäsen. Den liknade en förgrovad och sockrad version av Joyce Carol Oates, tycker jag…
Åke: Läppstift och strumpeband bidrar väl till realismen? Hur skulle man annars få strumporna att sitta uppe före strumpbyxans epok? Den försupna morsan var väl en scenisk nyerövring som ju, när väl tappen slagits ur tunnan, översvämmade framförallt irländsk och brittisk film. För all del, det var väl bara Yul Brynner som hade rakat skallen på den tiden. Men hatt på den, det hade vi, hög som låg!
Precis som du, Kajsa, finner jag motiveringen för att spela pjäsen tveksam. Kanske spelar man den för att man tycker att det är roligt? Studentteater ska kanske tolkas, helt anspråkslöst, som studenter som spelar teater? Jag tycker dock att man inte behöver be om ursäkt när man hittat ett guldkorn som Stina Larssons gestaltning av Jo.