[050414] Finns det några politiska skillnader i synen på kunskap och skolans roll? För att få svar satte vi två representanter från varsin politisk tankesmedja vid samma bord. Svaret – både ja och nej.
”Vi vill forma en politik för en skola med arbetsro och verkligt fokus på kunskap, så att varje elev kan komma till sin rätt.”
”Vi vill skapa en trygg kunskapsskola för alla.”
De politiska kraven när det gäller den svenska skolan kan vara svåra att tyda och låter ofta likadana, vilket parti de än kommer ifrån. Det första av de två citaten är hämtat från den borgerliga alliansens hemsida. Det andra citatet är hämtat från socialdemokraternas hemsida. De visar tydligt hur den skolpolitiska debatten blivit begränsad till ett fåtal begrepp och slagord som utlakats och förvandlats till en innehållslös retorik.
För att överhuvudtaget uttyda någon skillnad mellan de olika partiernas och de politiska blockens syn på skolan krävs en noggrann genomgång av de mer specifika krav som partierna ställer. Men också i de kraven är det svårt att se någon ideologisk skillnad. Att sedan finna några djupare förklaringar om vilken sorts kunskap skolan ska förmedla eller vilka metoder som bör användas för att nå kunskapsmålen är ännu svårare. Den skolpolitiska debatt som trots allt blossar upp med jämna mellanrum kretsar i stället kring frågor om ”hårdare tag” och friskolor eller inte.
Men den ideologiska skillnaden finns förstås. Krut bjöd in Anne-Marie Lindgren, från socialdemokraternas tankesmedja Idé och Tendens och Johnny Munkhammar, från den nyliberala tankesmedjan Timbro, till ett samtal om deras syn på kunskap och skolans framtid.
Anne-Marie Lindgren jobbade tidigare med Olof Palme och Ingvar Carlsson och har kallats för socialdemokraternas chefsideolog.
Johnny Munkhammar har ett förflutet i folkpartiet och jobbade för Svenskt Näringsliv mellan 2002 och 2005.
Samtalet mellan de två utvecklades till en diskussion om vilka elever skolan ska satsa på, synen på kunskap, segregation och friskolornas roll. Framför allt landade diskussionen i hur eleverna lär sig bäst – som individ eller i ett kollektiv.
KUNSKAPSSYN
Alla instämmer i skolpolitikernas krav om ”en bra skola”. Frågan är vad denna ”bra” skola ska förmedla och lära ut. Ska eleverna avgöra själva eller har skolan också andra uppgifter än att bara lära eleverna läsa, skriva och räkna.
Johnny:
– Min utgångspunkt är att alla kommer till den här världen med stor nyfikenhet och en vilja att lära. Vi söker hela tiden verktyg för att klara livet på ett bra sätt. Uppgiften för ett utbildningsväsende måste vara att ta till vara den nyfikenheten och viljan att lära och förse varje individ med verktyg för att livet ska utvecklas bra. För mig är det otroligt viktigt att alla får en chans och sedan en chans till om de misslyckas, oavsett bakgrund. Ingen av mina föräldrar har en enda poäng från högre utbildning, så jag vet att det är skilda förutsättningar för olika människor. För att ta till vara varje individs nyfikenhet och ge alla en chans – vilket är en förutsättning för att kräva att man ska ta ansvar för sitt eget liv senare – krävs att hänsyn tas till varje persons förutsättningar. Man måste få läsa det man är intresserad av och i sin takt. Inte följa ett konstlat genomsnitt som gör så att få blir nöjda. Naturligtvis ska det finnas en kärva av kunskap som alla elever bör få – såsom läsa, räkna och skriva – men därutöver måste det vara mycket fritt. Eftersom jag är så engagerad av att människor ska ha chansen att utvecklas till det de vill måste också de förutsättningar som vi vet ger utveckling prägla utbildningen – från skola till gymnasium och högre utbildning. Idag har vi tyvärr organiserat detta enligt planekonomiska principer, som offentliga monopol, vilket är rester från en tid då man trodde att socialismen fungerade. Nu vet vi att dessa principer hindrar utveckling och förstör resurser, vilket också kan ses i den svenska skolans allt sämre resultat. Alltså bör fri etablering, fri konkurrens gälla även inom utbildningen. Då får vi mångfald, valfrihet och konkurrens som ger bättre kvalitet.
ELIT ELLER BREDD
Ska skolan lägga sina resurser på att ge stöd till de som har lättast att få bra betyg eller ska skolan lägga resurserna på att garantera att alla går ut med godkända betyg. Vem är det som blir tillbakasatt. Eliten, arbetarklassens pojkar eller kanske båda grupperna.
Ska man i skolan satsa på de duktiga eleverna eller ska man lägga resurserna på att alla får godkända betyg?
Johnny:
– Det är precis vad jag började att prata om. Där måste alla få en mycket bra chans och misslyckas man med det så måste de få en mycket bra chans till. Men sen är det inte så att man måste välja det ena eller det andra. Därför att om vi har mer av en individuell skola där vi utgår ifrån vad individen har för olika förutsättningar då kommer det att bli olika utbildning för olika individer. Och det kommer att snabbare för vissa än för andra. Och om man gör som jag vill så kommer elever också att kunna välja olika skolor med olika inriktning på ett helt annat sätt. Men folk kommer att utnyttja det olika men det kommer jag att acceptera för människor är olika.
Vad är det som ska ändras. Är det eliten som blir tillbakasatt eller är det bredden som inte får sina resurser?
Johnny:
– I dag är det ju både och. Det är ju både de starkaste och svagaste som förlorar, allt är kollektivistiskt och fyrkantigt och man ska utgå från ett medelsnitt. De som har sämst förutsättningar får inte tillräckligt med uppmärksamhet och de som är bäst får inte tillräckligt mycket stimulans. Man måste dela upp detta och göra det mycket mer individuellt och mera valfritt.
Vad säger du om detta Anne-Marie?
Anne-Marie:
– Jag tror att det inte är sant, inte om du tittar på betygsstatistiken. Den visar att svaga elever har svårt att få det stöd de behöver. Men det finns åtskilliga skolor där elever ligger på fullständigt skyhöga betygsatser som i princip motsvarar att 80 procent av alla eleverna har MVG i alla ämnen. Jag skulle nog säga att utgångspunkten alltid måste vara den enskilde eleven och den enskilde elevens behov. Sen finns det en skillnad om vi diskuterar grundskola eller gymnasieskola. Grundskolan sammanfattar på något sätt ett kunskapsideal som vi anser att alla bör ha för sin personliga och medborgerliga utveckling och sina chanser på arbetsmarknaden. Gymnasiet är däremot mer uppdelat efter folks egna önskningar och förutsättningar. Har man en grundskola och ett antal kunskaper som man har bestämt att man ska ha då ska man se till att alla också når till de kunskaperna. Sen kan skolan ha ytterligare mål när det gäller individualisering och utveckling. Jag kan väl säga att jag ibland tycker att debatten kan låta konstig för det kan låta som om precis alla ska vidare till högskolan. Det kan jag inte se något särskilt skäl till, folk är ju faktiskt olika. Dessutom är ju arbetsmarknaden sådan att vi behöver duktiga elektriker och duktiga barnskötare lika väl som vi behöver de framgångsrika forskarna.
Johnny:
– Jag håller med dig om att alla säkert inte kommer att gå en högre utbildning men alla ska ha mycket god chans att göra det. Man ska inte hållas tillbaka just för att det måste anställas svenska elektriker och barnskötare. I en globaliserad värld och ett öppet Europa kan man tänka sig att människor från andra länder kommer hit och jobbar med den typen av saker.
Anne-Marie:
– Sett från den enskilda individen är det nog faktiskt så att en del hellre kommer att vilja bli elektriker och då ska de också få kunna bli det. Jag håller med dig om att det är fel om någon ska missa en högskoleutbildning som vederbörande har förutsättningar för därför att skolan är dålig. Å andra sidan är det lika fel om någon ska pressas till en högskoleutbildning fast hon eller han hellre skulle vilja bli bonde eller elektriker
För att få det som du säger att du vill ha, vad är det som ska förändras i så fall?
Anne-Marie:
– Det stora problemet med skolan i dag är utslagningen av barn i social svaga miljöer. Det finns en utslagning i storstadsområdena som är fullständigt förfärande, både från den enskilde individens utgångspunkt och ur samhällelig utgångspunkt. Vi har kvar det gamla bekymret med arbetarklassens pojkar, det syns tydligt i industrikommunerna. Sen är det en liten lustig sak där. Man kan ju undra om det är så att de medvetet ställer upp andra yrkesförebilder för sig. Småföretagarkommuner har ofta rätt låga genomsnitt. Det verkar inte direkt som om folk missköter skolan och går ut som underkända men man tycker inte att det är lika viktigt med bra betyg. Det är klart att det är intressant att fundera över om det finns andra intressanta duktiga framgångsrika personer på dessa orter. Personer som är förebilder för den yrkeskarriär som man tänker sig och att det i den karriären inte ingår några högskolestudier. Jag tror att detta är underliggande föreställningar som kan formas i olika kulturella miljöer. Vad man själv vill bli eller satsa på kan vara viktigare än vad man kanske tänker på. Det är alldeles oberoende på om skolan är bra eller inte. I Danderyd är det självklart att man ska in på Handels och då ska man ha höga betyg. I Örnsköldsvik kanske det är drömmen om att bli NHL-proffs som hägrar i stället.
Johnny:
– Jag tycker att det är intressant med den sociala och kulturella miljön. För det var det jag började med att nämna. I de industrikommuner ute i landet som du nämner har man kanske föräldrar som inte har en högre utbildning och som kanske inte får reda på de alternativ som finns. De vet inte vad ett universitet är eller vad det gör för nytta. Kanske är de motarbetade att ta sig dit och tro att de är något av den här gräsliga jantelagen i Sverige. Därför tror jag att det är otroligt viktigt att visa vilka möjligheter som finns för eleverna, uppmuntra nyfikenheten. Visa hur många spår det finns att välja på och vad man faktiskt kan bli om man anstränger sig. En poäng till som jag har är att jag tror att utbildningssystemet blir bättre med större konkurrens. Det är för att jag tycker att folk ska ansvar för sina egna liv senare i livet, det är upp till dig. Du ska inte bli omhändertagen från vaggan till graven av staten. För att kunna ställa det kravet måste man ha gett bra chanser från början.
Om man har en vision över vad man vill bli, finns det inte en risk att man väljer något tidigt som man sedan ångrar och blir fast i?
Johnny:
– I grunden är det en klassisk fråga. Jag tror i grunden att det är bra att man får välja. Men då är frågan: Får man välja fel och ångra sig och tycka att det här var hemskt fel, det måste man få göra. Man måste få begå misstag men då ska man förstås få fler chanser. Rent personligt är det inte lätt att veta vad man ska göra i nian eller på gymnasiet och det kan bli fel och då måste man kunna byta inriktning. Men om skolan hade varit individuell från början i stället för så kollektiv så kanske det har blivit lättare att veta vad som är ens egna stora intresse. Då känner man inte att nu har jag varit med i det stora kollektivet och nu ska jag välja. Det är klart att det blir svårt.
Hur skulle man kunna göra skolan mer individuell från början?
Johnny:
– Återigen, jag är ingen pedagogisk expert. Det finns säkert massa olika modeller man kan använda för att variera hastigheten för enskilda individer i hur snabbt man lär sig saker och vilka ämnen man få välja. Utöver de mest självklara baskunskaperna som man behöver, det finns säkert massa sätt för det
Ett sätt kan ju vara att dela upp klasserna, hur ser du på det?
Johnny:
– Det gamla systemet med klasser måste försvinna om man ska ha en individualiserad skola. Det är bara ett kollektivistiskt gammaldags tänkande. Och för övrigt, jag hörde ett exempel apropå det där. Vet ni varför skolsalarna har den storlek de har. Det är inte alls för att det är någon optimal storlek för undervisning. Det är för att det var den storleken nunneklostren hade och det råkade gå in ungefär 30 personer där. Så länge kan gammalt skräp bestå och precis så är det med hela klasstänkandet. Det måste man ta bort.
Vad säger du om det här Anne-Marie?
Anne-Marie:
– Egentligen tycker inte jag att det är en fråga för de politiskt ideologiskt tänkande, det måste vara en fråga för skolorna. Med tanke på vad det är för barn och vad är deras behov och förutsättningar. Det finns säkert tillfällen då det är utmärkt att jobba i en större grupp och vid vissa tillfällen kan man jobba i mindre grupper. Men jag tror ändå man ska tänka på en sak. Något man har lärt sig genom att ha gått i skolan själv och genom ha haft barn som gått i skolan, det är att inte fnysa åt kollektivism och det där att känna sig trygg i en grupp, ha kompisar omkring sig och att ha en kontinuitet. Jag kunde tycka att det var jobbigt med de föräldrar som skrek högt vid minsta tanke på att dela upp en klass. Jag tyckte att det var ganska bra att då och då under skoltiden skifta konstellation och komma ur en roll man tränat upp i en viss grupp. Däremot var det bra att de här bytena gjordes så att alla hade med sig några stycken från den gamla trygga gruppen. Den här absoluta rörligheten där man glömmer att man som individ faktiskt också är en social varelse, det får man vara lite försiktig med.
Johnny:
– Det är klart att man ofta vill tillhöra en större grupp och samarbeta. Men min enkla poäng är att man måste få välja det och man måste få välja bort det. Det är klart att människor är sociala varelser, men frivillighet, det är något annat än att tvingas in i en grupp.
Hur påverkar friskolorna synen på elit och bredd?
Anne-Marie:
– Det finns ju trots allt ett antal angelägenheter som vi, hur mycket vi än pratar om individualism, måste fixa gemensamt för att vi alla berörs av det. Det är liksom opraktiskt om vi ska sitta och bygga våra egna vägar allihop. Och i demokratin ligger ju tyvärr också problemet att resurserna inte alltid räcker till allting. Den obegränsade valfriheten är bara möjlig så länge det finns obegränsade resurser. Dit är det också rätt långt, den utopin tycker jag känns lite som det marxistiska klasslösa samhället. De kunde göra det de ville för att allting räckte till alla. Där kommer kollektivism och planhushållning in. När resurserna inte räcker till allting men vi ändå väljer att skattefinansiera någonting som vi tillsammans ska bidra till så är det för att vi ska uppnå vissa gemensamma syften. Då är det demokratin och de politisk valda politikernas roll att fördela pengarna på det sättet att syftena också uppnås. Det är därför som jag är jävligt kritisk till resursfördelningen till de fristående skolorna. Det har inneburit att kommunala skolor, som föräldrar faktiskt har valt, har fått läggas ner. De läggs ner för att pengarna inte räcker till att betala båda den kommunala skolan och den fristående skolan, som man enligt reglerna måste betala. Det enda man kan göra är att lägga ner den kommunala skolan, inte den fristående. Då hamnar du återigen i ett val där någons val har blivit ledande för alla andra. Då föredrar jag en demokratisk process som alla kan påverka på lika villkor.
Johnny:
– På detta måste jag bara säga en sak. Ordet demokrati används ju ofta från vänsterhåll som försvar för allting som händer, ”ja det är ju ändå demokratiskt beslutat”. Demokrati är förstås vikigt, men det är också viktigt att förstå att den sfär som politiker bestämmer över har en tydlig gräns. Därför att inom den sfären bestämmer 51 procent. Det som är utanför den här sfären, mobiltelefoni till exempel, där kan du alltid välja själv. Inom den här sfären kan du påverka en gång vart fjärde år och du har en röst bland sju miljoner. Det som är utanför den politiska sfären kan du påverka vilken sekund du vill och du kan påverka till hundra procent själv.
Anne-Marie:
– Men du kan inte överföra det till skolan. I så fall måste du i skolan ha det så, precis som med mobiltelefonerna, att du betalar själv. Det är ju faktiskt det som gör att vi lägger ihop resurserna och betalar gemensamt. Om du inte har det så skulle det bli så att vissa blev utan.
Johnny:
– Så vill ingen ha det, det är därför jag vill ha pengsystem.
Anne-Marie:
– Men med pengsystemet får du ändå exakt de här effekterna att somliga barn slås ut. Du kommer inte runt problemet med att somliga bestämmer åt de andra.
Johnny:
– Och därför ska politikerna välja?
Anne-Marie:
– Din och min bild av demokrati skiljer sig väldigt mycket åt. Demokrati betyder inte att de förtroendevalda sitter och bestämmer ensamma. Demokrati är en mycket med mångfaceterad process än ett val vart fjärde år. Det är fullt möjligt för medborgarna att påverka sånt som vilka skolor som ska finnas och vilka sjukhus som ska läggas ner och så vidare. Men det finns inget annat sätt. Någonstans hamnar du ändå i läget där du måste prioritera.
Johnny:
– Frågan är vem som ska prioritera, politikerna eller du själv?
Anne-Marie:
– Politikerna är ombud för väljarna. Låt mig ta ett väldigt tydligt exempel från min hemkommun Norrköping. Där har Matteus kommunala skola fått lov att läggas ner för att det kom en fristående skola som minskade elevunderlaget för skolan.
Johnny:
– Därför att eleverna valde det
Anne-Marie:
– Ja, några elever. Det var inte så att alla elever valde bort Matteusskolan.
Johnny:
– Så du skulle hellre tvingat dem att vara kvar i Matteusskolan mot deras vilja, det är här det skiljer sig mellan frivilligt val och inte.
Anne-Marie:
– Nej, för det du inte fattar är att de som valde Matteusskolan också tvingade de som ville vara kvar där att gå någon annanstans. Tvånget har du i båda fallen. Det var alltså ungefär 50 elever som ville gå på Matteusskolan som inte fick göra det för att Matteusskolan fick läggas ner och de skickades någon annanstans.
Johnny:
– Hade de varit tillräckligt bra i den offentliga skolan och klarat konkurrensen då hade inte så många valt den privata skolan.
Anne-Marie:
– Men de där 50 som faktiskt tyckte att Matteusskolan var tillräckligt bra, varför var deras åsikt mindre värd än de 20 till 30 som valde bort Matteusskolan.
DEN SKOLPOLITISKA DEBATTEN
Vad har hänt med den skolpolitiska debatten? En djupare diskussion om kunskapssyn och skolans framtid verkar ha hamnat i lä för kortsiktiga krav. Bryr sig politikerna inte längre om skolan eller är de rädda för att stöta sig med sina eventuella väljare?
Om man tittar på socialdemokraternas skolpolitik är det svårt att de någon vision, vad säger du om det?
Anne-Marie:
– Måste man alltid ha visioner. Ibland kan jag tycka att det finns hederliga värden som är rätt lika eftersom folk i sina grundläggande behov är rätt lika århundradena igenom. Om jag får formulera den för mig själv så tycker jag att alla ungar ska få samma chans. Dels genom att få den kunskap och färdigheter som behövs för det vuxna livet. Men också att få hyfsat bra chanser på arbetsmarknaden i ett yrke man själv är intresserad av. Och att utveckla sig själv som social individ i det där kollektivet som vi faktiskt alltid ohjälpligt ingår i.
Hos borgerliga politiker är ordning och reda ett vanligt slagord. Vad betyder det och varför skulle det vara bra för skolan?
Johnny:
– Jag vet inte vad de tänker när de säger så faktiskt. Det här är återigen detta att socialdemokraterna och borgarna kämpar om vem som ska bestämma over den offentliga monoliten som är skolan. Jag tycker inte att det ska vara en monolit där politikerna styr över skolan. Därför är jag inte så säker på att en borgerlig skolpolitiker är så mycket smartare än en socialdemokratisk. Men om man ska prata om ordning och reda så tror jag att mycket är hämtat från Lorraine Monroe som körde den där skolan i Harlem. Där var det ordning och reda, det var till och med skoluniformer. Jag tror också att det har varit så i Tensta gymnasium som har blivit så himla bra. Det handlar om många olika inslag som att de till exempel tar bort klotter och att det finns vakter i byggnaden. Ordning och reda ska man nog tolka som en miljö som lämpar sig för det kreativa arbetet.
Vilket genomslag tycker du att du har för dina idéer när det gäller den borgerliga sidans skolpolitik?
Johnny:
– Det här övergripande som jag har pratat om, att man ska gå från offentlig till fri konkurrens, det ligger ju förstås långt bort och det finns inte i riksdagspartiväsendet. Men när det gäller de mer kortsiktiga sakerna som studielängd, ökad valfrihet, avskaffande av klasser och mer privat konkurrens så tycker jag att det verkar finnas gehör för det. Men det är klart. De borgerliga är alldeles för försiktiga i sina krav tycker jag. Men det är klart att det är mycket taktik för att inte skrämma väljare. Sen om man pratar om socialdemokraterna så har väl också dem tagit till sig nya idéer i viss utsträckning. Men problemet är att alla andra måste komma på idéerna och vända den politiska debatten innan socialdemokraterna, som ett slags drivankare, kommer efter och accepterar dem halvt som halvt.
Är det så att skolan är så pass viktig att politiker är rädda för att ställa radikala krav på hur skolan ska utvecklas?
Johnny:
– Det är klart. Det är ju så att man vet vad man har men inte vad man får. Ju viktigare något är desto större chans är det man håller fast vid det gamla. Förändringens motståndare kan ju alltid måla ut förändringen som något otryggt, det blir segregation och det blir än det ena och än det andra.
Anne-Marie:
– Eftersom skolan är en fråga som så många medborgare har gemensam så är det inte en fråga där politiker ska styra med sina egna specifika idéer hur som helst. Det är återigen en fråga om demokrati. Demokrati är inte politiker som sitter ovanför folks huvuden. Demokrati är en process där man som medborgare ska vara med, där politikerna är ombud för medborgarna. Jag skulle i och för sig kunna tänka mig att begrepp som ordning och reda har en stor genklang. Det är väl ingen som tycker att det är bra om det är ett jävla liv i klassrummet och ingen får någon arbetsro.
Vad är egentligen skillnaden mellan socialdemokraternas skolpolitik och de borgerliga partiernas politik?
Anne-Marie:
– Jag undrar om du kan definiera skillnader i termer som block, ibland undrar jag om du överhuvudtaget kan definiera det i termer som parti. Jan Björklund har gjort sig till talesman för skolpolitik i folkpartiet men jag vet åtskilliga liberala vänner som stönar ganska ordentligt åt den framtoning han har. Men någonstans, under hela 1900-talet och även i dag, finns några slags underliggande skiljelinjer. Det finns en linje som förespråkar ett lite mer formalistiskt kunskapsbegrepp och en som mer förespråkar skolans sociala roll. Jag tycker på ett sätt att man inte ska sätta de där i motsats till varandra. Även om man tycker att skolans sociala roll är viktig så är ju ändå syftet med skolan att man ska kunna en del saker när man kommer ut ur den. Men det hör ju till debattens natur att man tenderar att renodla för mycket. Sen finns ju en diskussion med nyttokunskaper gentemot bildningskunskaper, där ofta bildningskunskaperna lyfts fram i retoriken men där det i praktiken är så att nyttokunskaperna får den största platsen. Jag har svårt att se att det där är riktigt partiskiljande. Där går ofta skiljelinjerna genom partierna.
Är skolpolitiken en levande fråga eller överlåter partierna det åt någon enskild inom partiet?
Anne-Marie:
– Jag skulle nog säga att det allmänt inom politiken är så att folk specialiserar sig lite eftersom ingen kan vara bra på allting. Vilka frågor som är stora kan skifta väldigt mycket mellan partierna. Folkpartiet är nog ändå det parti som, i förhållande till sina aktiva, har den största andelen som är intresserade av skolpolitiska frågor. Men det kan ju vara så enkelt som att de av tradition rekryterar väldigt många lärare. Inom socialdemokratin skulle jag ljuga om jag sa att det är en stor fråga i den meningen att det är många som är engagerade politiska debattörer. Det har väl med att göra socialdemokraternas bas är sådan att det är många som inte själv gått länge i skolan. För andra är det frågor om till exempel socialförsäkringssystem varit det som dragit en till politiken. Vi har haft många engagerade skolpolitiker men de har aldrig varit den stora andelen. Det tror jag gäller de flesta partierna. Skolpolitiken är inte den största frågan om man kollar på antalet engagerade politiker, men de som jobbar med det är ofta väldigt engagerade i de frågorna.
Vad är skillnaden i debatten i dag jämfört med på 60-och 70-talet?
Anne-Marie:
– På 1960-talet hade inte grundskolan satt sig utan det var en ganska ny konstruktion. Dessutom var högstadiet, i all fall nian, uppdelat på olika grenar. Då hade vi en mycket mer levande diskussion om elit och bredd. Man diskuterade också om man verkligen skulle tvinga folk att gå nio år i skolan när de mycket hellre ville ut och jobba. Den diskussionen har vi inte i dag och det kanske beror på att det inte finns några jobb att få om man är 14 år och trött på skolan. Men den underliggande diskussionen om elit och bredd finns alltid. 70-talets debatt handlade mycket mer om breddperspektivet och man ville också bort från det man upplevde som en auktoritär skola när det gällde undervisningsformen.
Vilka frågeställningar tycker du dominerar debatten i dag?
Anne-Marie:
– Debatten är mer splittrad i dag. I och för sig, Jan Björklund syns och hörs mycket men det kan ju bero på att det inte är så många andra skolpolitiker i farten. Det finns en diskussion om ordning och reda, mobbning och om flickors situation, inte minst sexualiseringen av tjejerna. Det är ju lite i linje med 70-talets debatt för det handlar ju om skolan som social miljö snarare än ur en kunskaps och utbildningsaspekt. I den offentliga debatten är det ju oftare den typen av frågor som syns. Sen har vi den eviga debatten om de fristående skolorna som kanske tar större plats än det vad det antalet elever som faktiskt går. Även om det är så att det i storstadsområden inte längre är en så liten andel. Det diskussion som tenderar att handla om segregation och hur mycket pengar vi har än om skolan som kunskapsförmedlare. Det senare är det lite diskussion och allra minst diskussion är det om vilken kunskap förmedlar i dag.
