[050414] Det är svårt att bryta schabloner. Leena Lehtolainen har lyckats ganska bra i sina tidigare kriminalromaner om polisen Maria Kallio. Även om Kallio ibland känts lite väl mallad och bara just som en motsats till de vanliga schablonerna. Detta har blivit mer och mer tydligt för varje bok hon förärats. Hon har nämligen tillåtits att utvecklas, vilket förstås i princip är bra, men nu börjar det bli allt för tydligt vart Lehtolainen vill komma. Tänk lyckligt gift kvinna som lite ungdomsnostalgiskt lyssnar på punkmusik och jämför med olycklig frånskild manlig polis som lyssnar på opera/klassisk musik.
Falska förespeglingar inleds med att en kommunpolitiker mördas på väg till ett möte. Först pekar allt på att han slagits ihjäl för att han är öppet homosexuell, men snart visar det hela sig vara betydligt mer komplicerat – eller? Trådar leder både till och från politiska förvecklingar.
Kallio har sedan den första boken gått från ensamboende till giftermål och småbarn, från ny ung polis till mellanchef. Hennes egen historia dominerar mer och mer över själva kriminalgåtan. I den här senaste romanen är denna gåta dessutom ganska tunn och inte helt trovärdig. Den känns konstruerad mest för att vi skall förstå mer av vem Maria Kallio egentligen är. Vilken juste typ, utan fördomar mot homosexuella eller invandrare. Hur lätt hon har att få kontakt med olika typer av människor, allt från slitna småbarnsmammor med kriminella män till hippa innefotografer.
Ni börjar kanske ana att jag tycker att det blir lite mycket. Och så är det. Varken Marias trassel på jobbet eller hennes funderingar över om hon eventuellt skall skaffa ytterligare ett barn innehåller några större överraskningar. Själva brottshistorien känns som sagt också tämligen tunn. Men visst är det lite uppfriskande med en deckare som resonerar runt homosexuellas rätt till barn. Tyvärr räcker det inte den här gången. Om ni blir nyfikna på Lehtolainen så läs hellre någon av hennes tidigare böcker. De håller bättre. Eller – för den som tycker att det här spåret med homosexuellas rätt till barn verkar intressant, läs Val McDermids Blue genes. Den tar upp frågan mer grundligt och är dessutom mer spännande. Eller för den delen läs den norska Anne Holt, om hennes lesbiska polis. Det är numer ingen brist på kvinnliga perspektiv i deckarbranschen. Tack och lov.
