[050414] Mordet på 19-årige Radu Acsinia i Rinkeby tunnelbanestation den 26 februari 2002 var en avrättning. Han sköts ned med elva skott på nära håll. De sista tre kulorna avlossades mot den liggande 19-åringens huvud, mot vänster öra, kindkota och tinning, på bara några decimeters avstånd.
Fyra månader senare dömer Stockholms tingsrätt de tre kurdiska bröderna Orhan, Önder och Özkan Yildiz och deras kusin Ayhan Yildiz för mord. Domarna överklagas till hovrätten, där 24-årige Özkan döms till livstids fängelse, 20-åriga Önder till tio års fängelse och yngsta brodern Orhan, 18, och kusinen Ayhan till fyra års ungdomsvård.
Där kunde historien om mordet i Rinkeby tunnelbanestation sluta. Om inte en nära släkting till bröderna lyckades övertyga Expressen-journalisten Christian Holmén att ta sig en närmare titt på fallet. Drygt två år senare kommer boken Tre bröder ut på Ordfront förlag, där Christian Holmén tillsammans med frilansande kriminalreportern Dick Sundevall har tagit sig igenom tillgänglig bevisning på nytt. Och utvidgat utredningen till att höra vittnen som inte blivit hörda, nystat i frågor som inte blivit besvarad. Resultatet är en bok som i alla fall ifrågasätter och problematiserar ansvarsfrågan i målet.
De två äldre bröderna Önder och Özkan var inte ens i Stockholmsområdet den natt då Radu Acsinia blev skjuten. De var på väg upp till Gävle, menar Sundevall och Holmén. Den ena brodern hade lånat ut sin mobiltelefon till den yngsta brodern, den andra hade tappat bort sin mobiltelefon i en träningslokal. Därför visade polisens tekniska undersökning att Önder och Özkans mobiltelefoner var i Rinkebyområdet, inte på väg till Gävle som de hävdat.
Holmén och Sundevall bryter upp den indiciekedja som legat till grund för domarna i tingsrätten och hovrätten. Det gör de noggrant och trovärdigt, men deras alternativa förklaringar till vad som faktiskt skulle ha skett är inte alltid helt övertygande.
Detsamma gäller vissa av vittnesmålen. Sundevall och Holméns genomgång av de vittnen som talar till brödernas fördel och avfärdades som lögnare i hovrätten är ofta riktigt, riktigt väl genomförda. Hur kommer det sig att domen slår fast att samtliga vittnen som vittnar om att de äldre bröderna var i Gävle vid tiden för mordet inte talar sanning, men att inte åtal väcks för mened? Det är visserligen inget ovanligt problem. Det är ofta som rättssystemet gör samma slutsats, men utan att något åtal eller ens anmälan om mened lämnas in. Det är ett problem i sig. I det här fallet hävdar domstolen att samtliga vittnen på samma plats ljugit inför rätten.
När så åklagarens huvudvittne, den psykiskt sjuke heroinisten och brödernas farbror granskas, blir det också lite väl tunt. Enligt Sundevall och Holmén greps den abstinensskakande farbrodern misstänkt för medhjälp till mordet, han fick panik och lade fram ett vittnesmål som friade honom själv och satt dit sina brorsöner.
– Jag ville bara komma ut. Jag visste att jag inte skulle överleva ett livstidsstraff. Jag visste ju att Özkan och Önder var häktade. Jag tänkte att: ”Dom är ju redan här. Jag säger deras namn! Jag kanske får komma ut, säger farbrodern i boken.
Och hans vittnesmål gavs stark tyngd i rätten. Christian Holméns fråga till farbrodern belyser ett av kärnproblemen i det svenska rättsväsendet. Den klassmässiga och etniska diskrimineringen i rättssalarna.
– Har du någonsin under alla år som missbrukare och kriminell varit med om att en domstol trott på någonting du sagt, frågar Holmén i boken.
”[farbrodern] är tyst en stund. Han tittar upp, ser förvånad ut och skrattar till:
– Nej, faktiskt inte. Det här var första gången.”
Den här gången beskrev hovrätten farbrodern som ”rättfram, klar och sammanhängande”.
Det är mycket troligt som Sundevall och Holmén för fram i boken: att farbroderns version från start var ett sätt för honom att snabbt, paniskt drag för att ta sig ut, men det är inte till 100% övertygande. De alternativa motiven till att en nära släkting skulle kunna ändra sin version gås inte helt igenom.
Men, sedan är det ju inte försvaret som ska överbevisa åklagaren, utan tvärtom. Och när det gäller att bryta upp åklagarens bevisning har författarna lyckats. Sundevall och Holméns granskning av fallet visar i alla fall att mycket av åklagarens bevisning inte är tillräckligt stark. Särskilt inte för att döma en 24-årig man till livstidsfängelse. Därför är det bara att hoppas att den resningsansökan som det filas på går igenom.
Tre bröder är en bok som i första hand kräver förändring av domarna mot två av bröderna. Kanske är det därför en del av karaktärsskrivningen inte känns helt klar. Som läsare vill i alla fall jag veta lite mer om brödernas bakgrund, vad ledde den yngsta brodern in i sin kriminella bana etc. Det blir lite ytligt i personskildringarna. Men som undersökande reportage är det ett riktigt bra arbete som nu ges ut på Ordfront förlag.
