[050414] I mina händer fick jag någonting så konstigt som en välformgiven och riktigt snygg lunta med empirisk grundforskning av högsta kvalitet. Ämnet är klass och författaren heter Stefan Svalfors. Boken är egentligen inte särskilt spännande eller ovanligt välskriven heller. Men bakom denna skrift ligger ett hantverkskunnande och en grundforskning som är oerhört imponerande.
Begreppet klass knuffades ut från det politiska vokabuläret och sades vara omodernt. Under min tid som student under 1990- talet diskuterades knappt begreppet klass vid universitet och högskolor. Marx nämndes som en parantes under en grundkurs och begreppet klass var struket ur pensum. Det kunde inte vara längre från ”alla hittillsvarande samhällens historia är klasskampens historia”. Men i de senaste årens samhällsdebatt har skribenter som Göran Greider och Anneli Jordahl skrivit läsvärda böcker som introducerar begreppet klass utanför den marxistiskt influerade vänsterrörelsen . Begreppet klass har alltså gjort sig gällande på den marknad som man kan kalla pocketshop där de flesta svenska böcker konsumeras.
Men Svalfors har inte skrivit ytterligare en debattbok om begreppet klass. I bokens inledning säger Svalfors:
Tillsvidare bör man dock noter att mycket av pratet om klassamhällets upplösning visar vara sig just detta: löst prat utan grund, inte sällan grundat i en vilja att frammana bilden av ett samhälle utan grundläggande konflikter. Slutsatsen att klass skulle ha spelat ut sin roll ter sig därför som förhastad och bygd mer på förhoppningar och farhågor än på systematisk forskning .
Det som har hänt de senaste åren (om man bedriver systematisk forskning om världen istället för att löst tyckande) är följande paradoxala situation vad det avser klassbegreppet: Rekommodifiering och de-artikulering. Eller uttryckt på ett annat sätt: Vi är mer och mer som kunder på en marknad istället för medborgare med rätigheter. Med de- artikulering menas att sker en mindre identifikation med en specifik klasstillhörighet. Orsakerna till detta är många men Svalfors nämner följande punkter:
• En starkare dominans av globala kapital och finansmarknader på bekostnad av nationell reglering och lagstiftning.
• En ökad osäkerhet i anställningsförhållande, både på grund av ökad arbetslöshet och i och med tillväxten av tillfälliga och tidsbegränsade anställningar.
• Nedskärningar av välfärdspolitiska program som gjort dem mindre effektiva ifråga om att motverka marknadens ojämlikhet.
• Stärkande av sambanden mellan positioner på arbetsmarknaden och andra resurser, som ersättningar från socialförsäkringarna, boendestandard och serviceutbud.
• Ett försvagande av institutioner för kollektiv lönesättning.
• Ökad inkomstojämlikhet
• Ett ökat inslag av ”interna marknader” (t ex ”köp-sälj-system” och decentralisering av budgetansvar) och ”out-sourcing” i både privat och offentlig sektor .
Skillnaderna varierar mellan olika västländer men tendensen är likartad överallt. Detta samtidigt som den tredje vägens politiker har förskjutit begreppet klass till periferin och knappt för några substantiella diskussioner om anställningsförhållandets betydelse för möjligheten till ett gott liv.
Det Svalfors är intresserad av i denna bok är frågan om klassidentitet. Det vill säga påverkas dina åsikter vad det rör t ex fördelningspolitik av vad du har för anställningsförhållande. I Gösta Esping – Andersens anda diskuterar han detta genom att jämföra 3 olika typer av välfärdskapitalism i fyra olika stater; Sverige, Tyskland, USA och Storbritannien.
Det samband Svalfors hittar handlar till stor del om att klasskillnader och åsikter går ihop. Dvs så har arbetare mer vänsteråsikter vad det avser fördelningspolitiska frågor. Men är vad det avser privatmoralfrågor så tenderar de att vara mer konservativa än de tjänstemän de jämförs med. Boken handlar om detta och går så vidare fråga för fråga. Alla resultat är inte uppseendeväckande- men visar att den nya mittens förändrade fokus vad det gäller minskad klassartikulering inte har fog för sig. Utan att åthäva sig och ta ut svängarna bortom vad siffrorna säger så skjuter Svalfors den nya mittens argumentation i sank. Empirin och statistiken pekar på att den tredje vägens moralfokus istället för klassfokus är ett felsteg och kanske bäddar för en högerpopulism som paradoxalt nog kan ha ett starkare klassfokus.
En av Svalfors mer intressanta komparativa fynd handlar om att Sverige (med relativt små klasskillnader) har det starkaste sambandet mellan åsikt och klass. Det vill säga att det i Sverige fortfarande existerar en klassartikulering med aktiva institutioner som betonar ett klassperspektiv. Men när vänsterpartierna (återigen från mitten av (S) och vänsterut) ger sig in på de moraliska frågornas tassemarker och lämnar klassanalysen ser det illa ut.
Svalfors bok kommer inte att rosa marknaden. Jag kommer nog inte läsa den någon gång till. Möjligtvis kommer jag slå upp siffror för att använda vid någon debatt eller vid författandet av någon artikel. Men behovet av Svalfors kvarstår. Som allra störst är behovet av Svalfors hos socialdemokraternas och deras partisekreterare Marita Ulvskog. Grundforskning är bättre än spindoktorer och think- tanks.
