[050414] Visst är det en smula märkvärdigt och ovanligt att två bröder inom loppet av några veckor utkommer med varsin roman. Vill man se litteratursociologiskt på det, och knyta an till hur samspelet mellan samhälle och litteratur fungerar, ligger det nära till hands att plocka fram det gamla klassperspektivet. De båda bröderna heter Eklund i efternamn, och är söner till SE-bankens chefsekonom Klas Eklund, i sin tur son till skådespelarna Bengt Eklund och Fylgia Zadig. I en normal recension av skönlitteratur hör biografiska notiser av det här slaget inte hemma, men detta är ett undantag.
För det första därför att Sigge Eklunds roman Det är 1988 och har precis börjat snöa är en berättelse om en barndom där en starkt dominerande fadersfigur, på gott och ont i nästan gudomligt format, är centrum i familjens liv, och hur en skilsmässa kommer bilden av den idoliserade patriarken att rämna.
För det andra för att patriarken själv vid tiden för romanens handling är djupt inkilad i den socialdemokratiska nomenklaturan och en i kretsen av unga arga ekonomer runt Kjell-Olof Feldt. I den kretsen föddes och göddes många av de idéer som sedan präglat socialdemokratin, uppgivandet av välfärdsmålen, underkastelsen under marknaden, formerandet av ett elitärt politiskt skikt för vilket partiet blir en apparat för legitimering av egen makt och egna privilegier. Och så vidare. För en socialdemokrat av detta snitt är det alldeles självklart att maktutövning bygger på för ekonomiska och politiska eliter gemensamma intressen, inte på en folkligt förankrad vilja till exempelvis en aktiv fördelningspolitik, som kan motverka marknadens tendenser att alltmer snedfördela ekonomiska tillgångar.
Sigge Eklund har maskerat sin familj bakom andra namn än de verkliga och kallar sin bok roman, vilket villkorar anspråken på ”sanning”, en licens åt fantasin finns förutsatt. Men samtidigt är han öppen med att det är en biografisk text, baserad bl a på bandinspelningar som han behändigt nog hittar efter många år och som med välbekant madeleinekakeeffekt öppnar fönstren mot barndomen. Den lätt litterärt förklädda barndomsskildringen är ett paradnummer i svensk tradition, Strindberg lyckades ju få ihop flera förorättade band om sin inte alltför svåra barndom, Jan Myrdal har visat hur jobbigt det kan vara med föräldrar som är uppfyllda av egna karriärer, de ur folkdjupen framstigne som Harry Martinson, Pär Lagerkvist och Eyvind Johnson har skrivit känsligt, klokt och klart om barndomen.
Om Eklund kan det sägas att han skriver klart och väl, med en ibland nästan elegisk ton låter han intryck och minnen passera, och själva grejen med boken är förstås att visa på hur det närmast symbiotiska förhållandet mellan en far och hans äldste son är baserat på ett beroende som i själva verket är mycket bräckligare och mer avhängigt konventionella rollkrav än någon kan föreställa sig medan det pågår. När enheten familjen brister faller mörkret över minnena, den lyckliga barndomen som konstruktion visar sig vara just det, och när stormen dragit förbi står barnet på vuxenlivets tröskel med känslan av djup förlust och skulden för det läggs på föräldrarna.
Låt mig bli lite biografisk själv. När jag var i tioårsåldern skildes mina föräldrar med ungefär liknande dunder och brak som när Sigge Eklunds gör det. Jag minns också övergivenheten och alla plågsamma dekonstruktioner av barndomen som sedan följde. Men vad jag minns mest är de ekonomiska bekymren som följde och som förgiftade båda mina föräldrars liv (och mitt) i åratal efteråt. I Sigge Eklunds roman finns liksom inte ekonomin. Då är den fadersgestalt boken kretsar kring ändå ekonom. Man köper alldeles självklart vad man behöver. Jag vill inte vara orättvis mot Eklund, som skriver känsligt och med ibland rörande inlevelse om hur det kan upplevas att vara barn, men den hotande svältens dolk och den pinande förnedringen i socialsvängen som för många blir följden av havererade äktenskap är honom främmande. Och där kan man knyta an till det ansvar en person som Klas Eklund har för linjerna i den ekonomiska politik som Feldts pojkar drog upp riktlinjerna för. Han blev, sedan det stod klart att den stora skattereformen i början på nittiotalet inte alls genererade de ”dynamiska effekter” som skulle kompensera statskassan för det bortfall som förskjutningen av skatt från kapital till arbete och konsumtion medförde, känd som ”mannen som alltid hade fel”. Och där ser man att det inte är så farligt att ha fel – om man gör sina fel vid rätt tid och i rätt sammanhang.
Bananflugornas herre heter Fredrik Eklunds debutroman, och även här är det självbiografiska inslaget starkt. Det där med bananflugor hänger ihop med att det finns uppgifter från något laboratorium om att bananflugor vid en viss värmenivå utvecklar homosexuella beteenden, det kan alltså finnas en genetisk komponent som under vissa förutsättningar utlöser det homosexuella beteendet även hos mer utvecklade arter kan man gissa.
Boken börjar med att huvudpersonen kollar bögporr på nätet och börjar upprätta mailförbindelser med folk som gör filmer med sådant innehåll. Vad som sedan följer är en märklig och mycket underhållande berättelse om både ett djärvt socialt experiment med den egna kroppen som insats i spelet mellan sexuell dominans och underkastelse och en rar och uppbygglig utvecklingsroman, driven av drömmen om den trygga och tvåsamma gemenskapen. Bokens berättare, ”Jag”, bygger kropp och går från heteroidealen över den bisexuella kompromissen till att vara helt ut homo, han fascineras av möjligheten att använda sin största tillgång, den vältränade kroppen, som redskap både för självförverkligande och som instrument för att få tillgång till sex med de sexigaste männen i världen, bögporrstjärnorna i USA.
Berättelsen är rak, effektiv och rolig. Eklund är en påfallande begåvad skribent, han kan ha en framtoning som opportunistisk goddagspilt när han får chansen i medierna, men det finns i hans bok lyhördhet för ångesten i en värld som lever på utseende, yta och sexuell prestationsförmåga, och plågan hos dem som bara kan leva fullt ut i extremt krävande tillflykter, därför att deras sexuella identiteter används som medel för normaliteten när den definierar sig själv.
Här finns dråpliga och sorglustiga episoder när den homosexuelle killen stöter på fel person och slaknar förintad när det går upp för honom. Här finns viagraknaprandet för att hålla ståndet uppe under filmtagningar och en massa annat som hör till i en utvecklingsroman där de mångahanda och skiftande upplevelserna ska till synes av ett blitt ödes slump styras mot det uppbyggliga slutet. Som en annan Candide färdas huvudpersonen från plats till plats där ett illustrativt och tankeväckande möte, ofta av sexuell natur, utspelar sig. På ett litet hörn dyker också här pappa Klas upp, när han tar sönerna med sig till New York och uppe i Frihetsgudinnan berättar om hur Emerson sagt att Amerika är Guds sista försök att rädda mänskligheten.
Det går att läsa Bananflugornas herre som ett initierat reportage från den sexindustri som är en av världens mest lönsamma verksamheter, en spermasprutande och kallhamrad grottekvarn som förbrukar människor medan den mal guld åt råjävliga entreprenörer. Det går att använda boken som material för att ställa de berättigade frågorna om världens tillstånd som den egendomliga politiska acceptansen av denna kapitalismens friaste manifestation som sexindustrin är kan ge upphov till.
Och till sist kan man glädjas åt slutet, där det kommer ett mail: ”Have you ever thought of a lasting relationship?” Och i andanom hör man ett lyckligt rodnande Ja. Gulligt.
Efter att ha läst bröderna Eklunds romaner och tittat på pappa Klas hemsida, snyggt gjord av sonen Sigge, kommer tankar som mer rör samhället än litteraturen. Vilka brister har ett samhälle, där en politisk karriär i socialdemokratin kan leda till en hög position i näringslivet men också till att man kan grunda en ekonomiskt oberoende dynasti, varifrån världen kan betraktas och beskrivas i ett visserligen begåvat men också begränsat överklassperspektiv?
