[050414] Författaren utbildade sig först till tandläkare och verkade som sådan under en period innan han slog in på forskarbanan och så småningom blev professor i ljusmikroskopisk diagnostik av munnens sjukdomar, där han numer är emeritus.
Jag fick boken i min hand för någon månad sedan, och blev nyfiken. Det visade sig vara en originell och lättläst bok, en hybrid mellan en berättelse om ”mitt liv” och en fri redovisning av ett forskningsprojekt, insatt i sitt akademiska och samhälleliga sammanhang, skriven som en impressionistisk inspiration som både roar och intresserar. Den skulle också kunna sammanfattas som en redovisning av ett personligt forskarparadigm, det som professor emeritus i vetenskapsteori, Håkan Törnebohm, brukade säga att alla forskare borde redogöra för – och som de flesta aldrig gör. Det enda felet med boken som en sådan redovisning skulle kanske vara att den kom först efter att författaren pensionerats. Men han har förmodligen redogjort för det även tidigare.
Vi får följa författaren hela vägen från barndomen, som tillbringades inom ett kasernområde i Ystad då fadern var yrkesmilitär, genom skola, gymnasium och universitetsstudier och fram till avslutandet av den tvärvetenskapliga forskningen om hälsan hos Kosterborna, Västkusthälsan, som påbörjades 1987.
Mellan raderna läser jag, på grund av att jag är kvinna kanske, förmodligen en del som författaren inte avsett att jag ska läsa in där. Men så är det ju, vi sätter alla in det vi läser och erfar i den referensram vi byggt oss och utrustats med genom åren.
Implicit har vi berättelsen om en ung man som ”kvoterades” fram på grund av sin sociala bakgrund. Vi får träffa rektorn som inte accepterar att gossen inte klarar sig in på gymnasiets reallinje och som självsvåldigt skriver in gossen på latinlinjen och därmed bäddar för hans senare akademiska karriär. Här möter vi den unge Guy Heyden som genom egen visit hos professorn, vars tentamensschema var fulltecknat, för att försöka utverka tid till den tentamen som brådskade, och som får berätta om sin favoritbok vid besöket, för att gå därifrån med en etta med spets i sociologi. Och där läser vi om den nyutexaminerade tandläkaren som mer eller mindre mutar sig till en anställning som sådan genom att skänka en flaska dyr Whisky till konkurrenten om arbetet. Det här är berättelsen om hur pappas ställning i samhället, och en uppväxt i den rätta samhällsklassen, öppnar dörrar som är stängda för ungdomar från icke privilegierade samhällsklasser.
Nå, det här var närmare 50 år sedan och jag är kanske lite orättvis mot författaren när jag tar upp de här faktorerna på det här sättet, eftersom han, på raderna, skriver en mycket sympatisk bok. Där framträder en person som i strid mot föräldragenerationen väljer att inte gå den militära banen och som dessutom drabbades av problem i den akademiska världen för att han hyser ståndpunkter som inte var accepterade.
På raderna, som fascinerar mer dessutom, handlar det om hur och varför en forskare blir intresserad av tvärvetenskaplig forskning och börjar inse att människan måste ses som en helhet, inte som bestående av ett antal akademiska specialiteter och om hur han börjar se människa-miljö som en sammanhängande väv. Där träffar vi mannen som egentligen ville bli bonde men vars livsväg kom att slingra fram på andra stigar och som, vilket är normalt i den akademiska världen, i början inte riktigt vågade satsa på det han ansåg viktigt, nämligen just helhetssynen på människan och på hennes plats i universum.
Här träffar vi också tandläkaren som, om jag inte misstolkar vad han skriver, beklagar det hejdlösa raserandet av tidigare generationers tänder. ”Det skall också erkännas att jag hade börjat se de långsiktiga resultaten av mina reparativa insatser på mitt klientel. Och det skämdes jag för”, skriver han. Jag tolkar honom så att han en dag insåg att tandläkare på den tiden, som borrade upp allt som gick att borra upp, förstörde mer i munnen på människor än de botade och att de därmed skapade onödiga tandproblem för en hel generation, problem som denna generation får betala dyra pengar för att kompensera idag. Det är alltid något sympatiskt över människor som i mogen ålder förmår erkänna misstag de gjort, även om de gjorde dem för att hjälpa, och i enlighet med den tidens etablerade kunskap. Insikten att dagens kunskap kan bli morgondagens okunskap borde inympas i varje universitetsstuderande. Ett vetenskapligt förhållningssätt innebär visserligen att man håller sig till erfarenhet och etablerad kunskap, men också att man är öppen för faktorer som motsäger etablerade teorier och att man då är beredd att ändra sin uppfattning. Detta förhållningssätt är dessvärre alldeles för sällsynt inom de medicinska professionerna, både inom medicinsk forskning och inom läkarkåren.
Som forskare börjar Guy Heyden se hur munhålan är ”en spegel av kroppens hälsa” och hur studier av denna kan användas för att diagnosticera annan ohälsa. Att tänderna är en del av kroppen tycks fortfarande inte vara en helt accepterad insikt, vore den det skulle tandvårdskostnader givetvis inkluderas i den allmänna sjukförsäkringen.
Guy Heyden kom nu också att reagera mot det akademiska etablissemangets stelbenthet och intolerans och han kände sig alltför begränsad och omgärdad när han ville vidga vyerna och överträda gränser. Han började, som han uttrycker saken, ”hänge sig åt forskningsutflykter i gränsområdet mellan hälsa och sjukdom”. Men, skriver han, ”i gamla revir gör man inga överträdelser ostraffad! Patologins grundbultar fick inte rubbas eller ifrågasättas”. Somliga av hans forskarkolleger ansåg att han nu ägnade sig åt en alltför flummig och ovetenskaplig verksamhet”. Generalister och holism stod inte högt i kurs hos den tidigare generationens forskare, den som alla som inträder i forskarvärlden måste hålla sig väl med för att göra karriär där, och den reagerade sällan med förtjusning inför de nya helhetsperspektiv som började ta form och bli alltmer accepterat under sjuttiotalet. Alltså fick Gye Heyden se sina forskningsanslag strypta på grund av påstått bristande vetenskaplighet men också, positivt nog, uppleva hur forskare utanför etablissemanget ställde upp och stödde honom.
Ett sabbatsår 1985, under vilket han samverkade med bl.a. med psykologer, gav honom, skriver han, nya impulser. Medaktörernas deltagande i ett långvarigt forskningsprojekt om de äldre i Göteborg gav inspiration till projektet ”Västkusthälsan”, det tvärvetenskapliga projekt vars syfte var att studera flera generationers hälsa över en längre tid och inom ett begränsat område. Man valde ut Kosteröarna som av flera skäl utgjorde ett naturligt och avgränsat område. Projektet handlade bland annat om att ta fram ett handlingsprogram för en hållbar utveckling.
Andra halvan av boken handlar om detta projekt, om hur forskarna, som kom från olika discipliner, inrättade en ”forskningsstation”, Kilesandsgården, på Koster och om hur man byggde upp samarbete med öborna. Eftersom vattenfrågan var viktig på Kosteröarna kom en hel del av forskningen att handla om hur man skulle lösa problemet med bristen på friskt sötvatten, och om hur vattenkvaliteten påverkade de boende på öarna.
I akademiska kretsar kritiserades projektet alltså som flum men UNESCO nominerade det som modell för lokalt Agenda 21-arbete, ingen är som bekant profet i eget land.
Guy Heyden uttrycker sedan sin besvikelse över ekonomismen som försökte göra profit av miljöengagemanget och det fanns även kritik mot projektet bland Kosterborna, då man bland annat kom fram till de faror som ”hotade” på ön, de fästingburna sjukdomarna, vattnets dåliga kvalitet mm som, menade somliga öbor, riskerade att äventyra turismen, en viktig inkomstkälla på Koster.
År 2004 avslutades projektet och Guy Heyden avslutar sin bok bland annat med en kritik av utvecklingen inom universiteten, där ekonomismen och de snålare ramarna både intensifierade revirstriderna och förvandlade ledande forskare till ”företagsledare”. Nu, säger Heyden, förpassades tvärvetenskapen tillbaka till ruta 0.
Häri har han så rätt. Den utveckling vi ser i universitetsvärlden idag innebär att nya idéer kvävs i sin linda, ännu effektivare nu än för 50 år sedan, och förvandlandet av kunskap från en gemensam egendom till privatägda inkomstkällor, gynnar inte vetenskaplig utveckling. Kunskapsutveckling är ingenting som frodas i ekonomistiska och profitdrivande miljöer med ökande konkurrens mellan forskare, även om somliga tror att så är fallet. Tvärtom innebär stängda gränser mellan specialiteter och minskat tankeutbyte mellan discipliner, i konkurrensens namn, en stagnation. Egentligen innebar redan den universitetsreform som genomfördes i början av 70-talet, med fasta studiegångar på universiteten, där studerande drivs som fårskockar genom exakt samma program, en inskränkning av det kreativa tankeutbyte som försiggick när studenter flöt fritt mellan disciplinerna och hela tiden under sin studietid mötte människor med andra perspektiv på tillvaron och världen.
Guy Heydens är förvisso starkt kritisk till universitetsvärlden och kanske ännu mer till vad man gör med den idag, även om hans kritik oftast är lågmäld och möjligen inte framgår helt klart för den som inte själv sett det han beskriver.
Efter att ha läst boken undrar jag vad som var författarens huvudsyfte, att berätta om sin egen forskarbana, att berätta om projektet ”Kosterhälsan”, att tala för det holistiska perspektivet eller att kritisera det akademiska etablissemanget? Jag förstår författaren så att han velat göra allt detta och jag tycker att han har lyckats väl. Det är en givande bok att läsa. Bara att hoppas att många läser boken och lär av den.
