[050414] Kritiskt tänkande är bra. Men om det drivs alltför långt i vissa riktningar riskerar det att slå över i sin motsats. Så har skett inom den kanske starkast växande idéströmningen i humaniora och samhällvetenskap de senaste årtiondena. Denna dyker upp i många olika skepnader och bär en rad olika namn: till de vanligaste hör socialkonstruktivism och postmodernism.
Typiskt för det nya tänkandet är en relativisering av sanningsbegreppet, och i förlängningen ett förnekande av existensen av en objektiv verklighet bakom våra olika kulturella så kallade ”berättelser”. Resultatet blir att vi står inför ett smörgåsbord där vi fritt kan välja och vraka bland de olika verklighetsbeskrivningar som alla är lika sanna och lika falska.
En illustration kan vi hämta i ett ämnesområde där denna relativistiska syn på sanning och verklighet vuxit sig tämligen stark, nämligen vetenskapshistoria. Ett typiskt vetenskapshistoriskt projekt vore att söka utröna varför syreteorin i slutet av 1700-talet konkurrerade ut flogistonteorin som kemisk förklaringsmodell för förbränning.
Den rättrogne relativisten är här fri att peka på olika möjliga sociala förklaringar till det vetenskapshistoriska skeendet. Det enda som inte går an är att anföra den uppenbara förklaringen – att syreteorin är riktig medan flogistonteorin är felaktig. Ty detta leder enligt relativisten till ett cirkelresonemang: anledningen till att vi idag inbegriper syre men inte flogiston i våra kemiska modeller, är ju just att syreteorin vann över flogistonteorin. Denna invändning bygger emellertid på en enkel tankelapsus (eller skall vi hellre kalla det ett billigt trick?), nämligen sammanblandningen mellan å ena sidan det faktum att syre existerar medan flogiston inte existerar, och å andra sidan vår nuvarande kunskap om detta faktum.
Den postmoderna relativismen, som alltså vidhåller att ingen verklighetsbeskrivning kan hållas för mer korrekt än någon annan, bidrar till ett tankeklimat där ett brett spektrum av irrläror frodas, såsom astrologi, homeopati, kreationism, spiritism, historierevisionism, helbrägdagörelse, slagrutegång, Nostradamuskult, och allsköns aktiviteter i det lukrativa gränsområdet mellan New Age och ledarskapsutbildning. Ett av de nyare tillskoten till denna sörja av mysticism och lurendrejeri, är den da Vinci-våg i vilken miljoner läsare världen över tar Dan Browns fiktiva konspirationsteorier på fullaste allvar. Om uppföljaren i Browns svenska utgivning, ”Änglar och demoner”, skriver DN:s recensent Ulrika Kärnborg att boken erbjuder läsaren ett effektivt sätt att ta till sig ”den moderna fysikens elementa”, och andra recensenter bidrar med liknande godtrogna omdömen.
Här i Sverige tycks det rådande tankeklimatet bland annat ha medfört att en rad forskargrupper känner sig fria att fabulera ihop vilka forskningsresultat som helst, gärna så sensationella som möjligt, och vända sig med dessa till pressen. Detta resulterar allt som oftast i braskande förstasidesrubriker, som ”Sju av tio internetkontakter leder till en sexuell relation” (DN, 24 juli 2004) och ”Nio av tio kvinnor förlorar på att yrkesarbeta” (DN, 10 feb 2005). Givetvis håller inget av dessa båda bisarra påståenden för ens den mest rudimentära och välvilliga vetenskapliga granskning. Och man kan i sitt stilla sinne undra vad som härnäst kommer att basuneras ut på DN:s förstasida – kanske ”98 procent av alla tandläkare HIV-smittade”, eller ”Forskarna ense: Elvis lever”.
Eller varför inte ”Holocaust avslöjat som bluff”? Mörkermän och förintelseförnekare som David Irving har i själva verket haft god draghjälp av den socialkonstruktivistiska relativismen. Detta har naturligtvis orsakat viss genans i relativistiska kretsar, vilket i sin tur lett till förvirrade uttalanden som går ut på att just förintelsen nog måste anses så historiskt väletablerad att den kan hållas för objektivt sann, medan i stort sett inget annat kvalificerar för denna ontologiska status.
Nära besläktad med sanningsrelativismen är den kulturella och etiska relativismen, där upplysningsidén om universella och okränkbara mänskliga rättigheter får stryka på foten för tanken att varje kultur är lika god som varje annan, och bör få bedriva sina sedvänjor i fred oavsett om de inbegriper könsstympning eller änkebränning. I denna anda gick Moa Matthis i Arena 5/2003 till storms mot Åsne Seierstads engagemang för afghanska kvinnors rättigheter. Seierstad kan (av lätt insedda skäl) inte skriva ur något annat perspektiv än det borgerligt västerländska. Därmed gör hon sig, enligt Matthis, skyldig till ett slags nykolonialism, och bör helst av allt hålla tyst.
Extra allvarligt blir det när den postmoderna antirationalismen griper tag inte bara om enskilda individer utan därtill om en hel statsapparat. Den officiella svenska synen på jämställdhets- och genusforskning är ett slående exempel; liksom i Lysenkoismen (Stalinepokens föreskrivna syn på genetiken) är det endast vissa, på förhand givna, förklaringsmodeller som är tillåtna. Nyligen artikulerades den fastslagna hållningen av en tjänsteman vid länsstyrelsen i Norrbotten: censurerandet av ett kapitel om Annica Dahlströms forskning kring biologiskt grundade könsskillnader, i en av länsstyrelsen finansierad bok om jämställdhet, motiverades med att ”vår svenska jämställdhetspolitik bygger på att vi är lika och socialiseras in i olika könsroller”.
Vid det här laget kanske någon läsare ifrågasätter varför jag häver ur mig denna besserwisseraktiga litania – det mesta av vad jag angriper är väl ändå ganska harmlöst? På denna fråga svarar jag bestämt nej! Mänskligheten står idag inför större utmaningar än någonsin (klimatförändring, hotande pandemier, sinande naturresurser, en kärnvapenfara som ännu är långt ifrån avvärjd, etc) och om till och med statsmakterna och forskarsamhället kastar förnuftet överbord, för att istället söka svaren i stjärnorna eller kaffesumpen, så är oddsen för att vi skall lösa problemen inte goda.
Det finns således all anledning att lägga viss kraft på försvaret av rationalism, upplysning, och klassiska vetenskapsideal. Till de främsta hjältarna bland försvararna av dessa värden vill jag räkna den amerikanske fysikern Alan Sokal. 1996 fick han en artikel med den grandiost klingande titeln ”Transgressing the boundaries: towards a transformative hermeneutics of quantum gravity” publicerad i Social Text, ett av den postmoderna samhällsforskningens husorgan. Först efter publiceringen avslöjade Sokal att hans artikel var avsedd som en parodi. Jämte den gängse relativistiska jargongen om t.ex. hur det blivit ”alltmer uppenbart att fysisk ”verklighet”, liksom social ”verklighet”, i grund och botten är en social och lingvistisk konstruktion” kryddar han sin text med absurditeter som att Jacques Lacans spekulationer inom psykoanalysen skulle ha bekräftats av den moderna kvantfältteorin, och följande obetalbara stycke:
Liksom liberala feminister ofta nöjer sig med en minimal agenda omfattande juridisk och social jämställdhet samt fri abort, gäller för liberala (och till och med en del socialistiska) matematiker att dessa i allmänhet håller till godo med det hegemoniska Zermelo-Fraenkel-systemet […], utökat blott med urvalsaxiomet.
Den här påstådda kopplingen mellan matematik och feminism bygger enbart på att den amerikanska fri abort-rörelsen (pro-choice) och matematikens urvalsaxiom (axiom of choice) råkar bära en viss ordlikhet i engelskan. Jag kan vidare intyga att inget vore mer främmande för en matematiker än att ta politiska hänsyn i valet av mängdteoretiskt axiomsystem.
För den som med facit i hand läser Sokals artikel kan det alltså synas som om vem som helst (och i synnerhet Social Texts redaktion) omedelbart borde ha kunnat avslöja bluffen, men den bistra sanningen är att Sokals parodi är snart sagt omöjlig att skilja från den rappakalja som hör till tidskriftens ordinarie innehåll. Härtill kan fogas att de flesta av stolligheterna i Sokals artikel inte ens är hans egna, utan noggrant citerade från diverse ledande tänkare i den postmoderna traditionen, löst sammanfogande med instämmande fraser.
Publiceringen av ”Transgressing the boundaries…” väckte stor uppståndelse, och följdes av intensiva diskussioner om vetenskaplighet och intellektuell hederlighet, som ännu inte ebbat ut. Tillsammans med sin belgiske kollega Jean Bricmont följde Sokal upp sin lyckade practical joke med boken ”Impostures Intellectuelles” (1997), som är en fantastiskt rolig dissekering av texter av ett urval av de stora postmodernistiska ikonerna (Lacan, Julia Kristeva, Bruno Latour, m.fl.); dessa avslöjas som bluffmakare som stoltserar med fina och avancerade uttryck från bl.a. matematik och fysik utan att ha en aning om vad de egentligen betyder, och texterna visar sig blott vara pompöst formulerad gallimatias
Andra framträdande försvarare av vetenskaplighet och förnuftasbaserat tänkande är Richard Dawkins (”Unweaving the Rainbow”, 1998; ”A Devils Chaplain”, 2003) och Steven Weinberg (”Facing Up”, 2001). Och nu även den brittiske journalisten Francis Wheen, vars senaste bok finns på svenska med titlen ”Mumbo jumbo – hur skitsnacket erövrade världen” (2004). Wheens analyser är måhända inte fullt lika rakbladsvassa som sina föregångares, men han anlägger ett bredare perspektiv, och boken är på det hela taget mycket läsvärd. Bland de många uppslagen i Wheens bok kan nämnas en genomgång av den förkärlek för vidskepelse och mysticism som en rad av västvärldens politiska ledare uppvisar. Att Ronald Reagan lät sin kalender styras av sin hustrus astrolog känner väl de flesta till, liksom att George W Bush bygger mycket av sin politik på religiösa doktriner; mindre känt åtminstone för en svensk publik är Tony Blairs och makarna Clintons upprepade konsulterande av diverse New Age-gurus. Och beträffande alternativmedicin konstaterar Wheen nyktert att det preparat som i rigorösa försök (som alltså inte lämnar utrymme för önsketänkande) visats ha avsedd verkan, omedelbart upphör att vara alternativmedicin och övergår till att vara – medicin.
Dessa böcker, jämte den nyutkomna svenska antologin ”Vetenskap eller villfarelse” (red. Jesper Jerkert och Sven Ove Hansson), finner jag vara mycket angelägna bidrag till populärvetenskap och samhällsdebatt, men risken är att de i stort sett endast läses av personer som genom sin inställning redan är immuna mot det postmoderna skitsnacket. För att komma till rätta med det eländiga idéklimatet krävs bredare tag, och förmodligen bör vi börja med skolan. Det bästa vaccinet mot de olika antiintellektuella strömningar jag här diskuterat är gedigna kunskaper. Här i Sverige (liksom för övrigt i större delen av västvärlden) behöver skolan därför hitta tillbaka till sitt gamla huvuduppdrag: kunskapsförmedling. Detta har alltmer tonats ner – på senare år under den illa genomtänkta devisen att den mesta kunskapen ju ändå är lätt att hitta på nätet – till förmån för elevdemokrati och andra sociala aspekter. Angående kritiskt tänkande brukar framhållas att dagens skola skall uppmuntra sådant, och här håller jag med, men vill samtidigt varna för att om eleverna inte förses med de nödvändiga intellektuella redskapen så riskerar det hela att urarta i ett allmänt tyckande.
