[050414] Som av en händelse, eller kanske medvetet, läggs handlingen i Per Erik Tells andra kriminalroman till september 2003. Hans första – Ljuva september – försiggick i september året innan, och som ett avstamp och invävt i intrigen ligger denna gång mordet på utrikesminister Anna Lindh och jakten på hennes mördare. Svenskarna ska också till att rösta nej till euron och antalet förtidspensionärer räknas in allt fler.
Med från förra boken finns kommissarien Cesar Amado Sin Fronteras, chilenare som kom till Sverige som åttaåring. Tillsammans med kollegan Spencer Albinsson, tillika svåger in spe, drar han igång en mordutredning sedan en förståndshandikappad man hittats död på komposten på kyrkogården. Samma kyrkogård där Fader Ibrahim fångat de dödas röster med bandspelare och lockat människor i skånebyn att betala för upplevelserna. Liksom Madame Miriam i stan gjort när hon bjudit in till möten med avlidna släktingar i sin spegelsal.
Personerna som tecknas är, liksom i förra boken, kanske största behållningen i berättelsen. Originella i sin småstadsarketyp och humorn är därför hela tiden närvarande.
Intrigen kommer liksom i andra hand, får jag en känsla av. Spänningsskapandet finns inte i det blodiga främst. Och även denna gång kopplas världshistorien ihop med det svenska samhället. I kritiska betraktelser och mellan raderna. Cesar Amados pappa hemma i Chile, dit han flyttat tillbaka, får ett ”spel” när han ska lansera boken han skrivit om kampen mot militärjuntans övertagande. En general emeritus, gammal stridspilot, som var med och mördade Allende presenterar sin bok i varuhuset mitt emot.
Pappan går dit och det blir tumult. Han fängslas och hamnar på sjukhus och hungerstrejkar och vägrar tala med polisen.
Sonen, kommissarien i Skåne, oroas till bristningsgränsen – och detta vävs skickligt in i hans brottande med morden – ty det sker mer än ett – samt hans kärleksproblem som ändå är av det mildare slaget.
Värre är det kanske med kollegan Spencer Albinssons äktenskap eftersom han lockas till en kyss av Madame Miriam när han ska förhöra henne. För att inte tala om de två polisaspiranterna Johansson, från Vetlanda och Molkom, vilka skickligt fogas in i personlighetsgalleriet. Piratens ande svävar hela tiden över berättelsen.
Det är få deckarförfattare som klarar av att förena samhällskritik med litterärt gestaltande. Men Per Erik Tell är ganska nära. Han använder sin tidigare journalistbakgrund på ett för ändamålet intelligent och sparsmakat sätt. Lite mer fullödiga förvecklingar behövs nog, men det tror jag han är mäktig.
Dessutom frågar jag mig: vad hände i september ifjol? Och vad kommer att hända i år?
