[050416] En barnpjäs på svenska och arabiska,
Skapad i samarbete mellan Backateatern och Al-Harah Theater i Betlehem.
Urpremiär på Backa Teater 9 april
(spelas på Backa Teater i april, därefter på turné i Göteborgsregionen och på Västbanken, Palestina)
Idé och regi Raeda Ghazaleh och ensemblen.
Medverkande: Ruba Subhi, Nicola Zreineh, Rolf Holmgren, Laurence Plumridge, Bo Stenholm.
Från 6 år
Poetiskt och milt lekfullt skildrar man hur drömmen om havet äntligen förverkligas för den palestinska flickan. Två unga skådespelare från Al-Harah teater i Betlehem framför historien med hjälp av tre rutinerade herrar ur Backateaterns ensemble, inte minst Bo Stenholm som stöder och illustrerar med sitt välmodulerade gitarrspel.
Föreställningen är odramatisk, i stillsammaste laget och jag kan undra hur den kommer att mottas i svenska skolor? Kanske passar detta långsamma berättande bättre på Västbanken i Palestina dit men reser i höst? Där står ju verkligheten till tjänst med all dramatik man kan önska.
/Åke S Pettersson
Det är roligt när gränsöverskridande teatersamarbete och mångkulturalism sätter spår på Göteborgs teaterscener. Och det är maffigt att få uppleva hur teaterns gestaltande på ett suveränt vis kan överbrygga språkbarriärer.
I barnföreställningen Hanin El Bahar, eller Hanins längtan till havet medverkar två palestinska och tre göteborgska skådespelare, och man pratar ömsevis svenska och arabiska. Pjäsen handlar om den lilla palestinska flickan Hanin som sörjer sin döda morfar och ärver hans längtan till det fjärran och svåråtkomliga havet. Efter tjat och övertalning går fyra roliga och snälla farbröder med på att följa henne på den långa och äventyrliga vandringen dit – törstiga dagar och kalla stjärnklart ödsliga nätter, genom ändlösa sandöknar, över farliga stup…
Och tillslut kommer de fram. Allt är sällsynt elegant och estetiskt utfört: resan interfolieras av sånger och trolleritricks och havet är ett sidentyg som på slutet mjukt böljar ut över både scen och publik.
Det enda jag tycker är lite synd är att denna skickliga konstellation av skådespelare inte vågade sig på en intressantare berättelse. Nu blev det mest en vänligt drömsk och lite sentimental skiss med diverse utvikningar. Jag tror att de tillsammans hade kunnat koncentrera alla sina resurser till att berätta något mycket intressantare.
Då hade man kanske inte heller behövt översätta allt som sas på arabiska till svenska och tvärtom.
/Kajsa Öberg Lindsten
