[050325] Författare: Abi Morgan
Premiär på Teater Trixter 20/3 (spelas t o m 29/4)
Regi och musik: Björn Knutsson
Scenografi: Ger Ole Monnikhof
Medverkande: Evalena Ljung-Kjellberg, Ninn Persson, Eva-Lena Edgren, Tina Lenne.
Den brittiska dramatikern Abi Morgan har skrivit en enaktare där fyra kvinnor – två omaka kvinnopar – möts i en salong, dricker pepparvodka och trasslar in sig i ett utomordentligt komplicerat umgänge.
Platsen: salongen hemma hos diktatorn, i ett land som är uppdelat i två delar – en sydlig och en nordlig – som ligger i krig med varandra. Den rika sydsidan, där vi befinner oss, håller på att förlora. Dova bombkrevader och skottlossning i fjärran. Folk är på flykt. Diktatorn har försvunnit – flytt eller blivit tillfångatagen? Hans fru låtsas inte förstå. Hon upprätthåller skenet. Det regnar. Hon stänger fönstret och serverar mera sprit åt sina gäster.
Det första paret är diktatorsfrun och hennes bästa väninna, som är änka efter en konstnär och utstrålar ensamhet och sorg. Det andra paret är en utländsk fotograf på tjänsteuppdrag på krigsskådeplatsen, och hennes lokala tolk – en kvinna med stor rock och hungrig blick, som i själva verket också är en främling, eftersom hon kommer från norr, från fiendesidan.
Handlingen: Fotografen och tolken väntar på att diktatorn skall komma. Diktatorsfrun ler, serverar sprit och konverserar. Fotografen förstår inte vad hon säger och tolken är upptagen med att smyga omkring och stoppa på sig allt hon kommer åt. Med jämna mellanrum tappar hon en dyrbar skål i golvet. Den går i tusen bitar. Alltid samma skål.
Väninnan kommer in med regn i håret. Upprörd, berättar om den hotfulla verkligheten utanför. Diktatorsfrun torkar henne, ger henne sprit, drar in henne i konversationen. Men så snart hon kommit så långt upprepas allt igen: Väninna går ut, kommer in med regn i håret, berättar om den hotfulla verkligheten utanför…
Man kan säga att pjäsen är lika absurd som I väntan på Godot. Den handlar om ett möte som aldrig blir av. Om ett mänskligt umgänge där man missförstår varje ord men samtidigt med seismografisk precision känner av varandras oro.
Jag gillar Teater Trixters gestaltning av absurda mänskliga relationer. Den är oroande och underhållande.
/Kajsa Öberg Lindsten
Splendour, Prakt, pjäsen handlar om prakt på avskrivning, en regim på nedersta steget på fallrepet. Diktatorn ska i alla fall fotograferas och till hans praktbostad som hade givits en stilig bild av elegans och lyx med kristallkrona och palm och höga väggar av scenografen Ger Ole Monnikhof hade den amerikanska (?) fotografen Kathryn, spelad av Eva-Lena Edgren, anlänt tillsammans med sin tolk, Gilma, Tina Lenne.
Den dånande musiken, skottkrevader, låter oss ana att slutet är nära. Huvudperson i pjäsen av diktatorns hustru Micheline som gestaltas av Evalena Ljung- Kjellberg, som tappert söker hålla modet uppe i den undergångsstämning som råder. Hon har chans att ge sig av, att rädda sig, men vägrar, lojal mot sin man och det system han står för, blond liksom Eva Peron eller Eva Braun. Jag hade gärna sett att hon hade givits en fränare tolkning, varit hårdare och mera härjad i sin tillkämpade överlägsenhet. Kanske det hade räckt med en kraftigare sminkning?
Ninn Persson spelar väninnan Genvieve en medaktör i högreståndstillvaron, som ger pjäsen ett extra tillskott av mänsklighet genom att visa på en social dimension också i denna tillvaro: barn och släktingar. De två kvinnorna demonstrerar att det finns kamratskap och värme också i den dömda överklassen.
Proletär är däremot tolken Gilma som går klädd i en vid trenchcoat med stora fickor där hon kan stoppa sådant som hon snattar hos de rika. Och president hustrun visar att hon i likhet med Eva Peron för inte allt för länge sedan hade tillhört samma samhällsklass genom att direkt genomskåda tolkens fasoner. Tolken spelas av Tina Lenne, den enda av de medverkande på scenen som jag sett tidigare på Teater Trixter.
/Åke S Pettersson
