[050325] TEATERAKUTEN har besökt ett gästspel på Pusterviksteatern och en föreställning på Elverket i Stockholm.
TOPDOG/UNDERDOG
Gästspel av Stockholms Stadsteater på Pusterviksteatern (12-13 mars)
Författare: Suzan-Lori Parks
Regi: Anna Takanen
Medverkande: Peter Gardiner och Karl Dyall.
Pjäsen handlar om relationerna mellan två färgade bröder som av sin far döpts till Lincoln och Booth. Jag förmodar att betydelsen av detta elaka val av namn undgick de flesta i den ungdomliga publiken som fyllde Pusterviksteatern, eftersom dessa par definition är okunniga i historia. Fast det kanske inte gäller amerikansk historia? Här bjuder jag i så fall på ett annat historisk skämt att fundera på: – Bortsett från det, Mrs Lincoln, vad tyckte ni om pjäsen?
Pjäsen som visades i helgen av gästerna från Stockholms Stadsteater var en typisk amerikansk produkt, sådan man känner igen den från många filmer, men framför allt tv-shower. Välgjorda, helt enligt receptet, egentligen ingenting som överraskar, också överraskningarna är väntade, så att när skottet faller i slutet kommer det som en bekräftelse, inte en chock.
Alltså koncentreras snart uppmärksamheten till framförandet, som är kongenialt. Peter Gardiner och Karl Dyall lever varje sekund i sina figurer, de är absolut trovärdiga. Jag såg flera unga göteborgska skådespelare i publiken och jag hoppas att de tog lärdom av det som visades. Det goda resultatet beror inte på att aktörerna är färgade eller att identifikationen med rollerna är näst intill total. Naturligtvis finns en betydande yrkesskicklighet i botten.
Flera gästspel från Stockholm, tack!
/Åke S Pettersson
MIDVINTER>/strong>
av Zinnie Harris
Översättning : Astrid Trotzig
Sverigepremiär 5 mars (spelas t o m 19/5)
Scen Stora Elverket (Dramaten)
Översättning Astrid Trotzig
Regi Stefan Larsson
Scenbild och ljus Jens Sethzman
Kostym Kajsa Larsson
Peruk och mask Kaisa Mylläri
I rollerna Kristina Törnqvist, Jan Malmsjö,
Jonas Malmsjö, Jacob Lahovary-Olsson,
Mattias Wallenius, Magnus Westling.
Speltid: 1 tim 35 min
Midvinter är en föreställning som INTE gästspelat i Göteborg, men som jag passade på att se när jag var i Stockholm.
Stora Elverket är en teater med egen adress, inte långt från Karlaplan. Jag tar mig dit genom vinterns förhoppningsvis sista snöyra. Innanför en restaurang med tillhörande bar hittar jag en
enkel svartmålad teatersalong. Om jag inte vetat att detta var en avläggare till nationalscenen Dramaten hade jag trott mig vara på en friteater.
Midvinter är första delen i en planerad trilogi på temat ”konflikt”, av den framgångsrika unga engelska dramatikern Zinnie Harris. Den handlar om tillvaron efter ett krig. Obestämt var och när. Scenen är grund och bred. Täckt av grovt grus. I fonden är ett skynke uppspänt. Konturerna av människor rör sig bakom. I mitten hänger en jättelik rund måne, eller kanske sol. Den lyser, och skiftar färg – från varm till kall, eller tvärtom.
En kvinna med förvildat utseende kommer in från ena sidan, släpande på ett hästkadaver. Från den andra sidan kommer en åldrig man med släpande steg. Hans kläder liknar säck och aska. Han leder en liten pojke framför sig – med handen på hans axel.
Mannen har ingen mat till sig och sitt barnbarn. Om pojken inte får mat kommer han att dö. Kvinnan har mat men behöver någon att bry sig om. Hon vill ha pojken. Om hon får honom vill hon ge honom mat. Gubben lämnar pojken till henne – för att rädda honom. Kvinnan börjar genast låtsas att det är hennes pojke. När hennes man (eller: den man hon låtsas är hennes man) kommer hem från kriget låtsas de tillsammans att pojken är deras. För alla har ändå svårt att känna igen varandra. Ingen är sig lik efter kriget. Man kan ikläda sig någon annans identitet. Eller åtminstone försöka: för gubben smyger hela tiden omkring i närheten, hektiskt upptagen med att avslöja sanningen om vem som är vem.
Så söker man skydd hos varandra. Så misstror man varandra. Så bedrar man varandra. Ända tills nästa krig bryter ut.
Det är en pessimistisk pjäs. En pretentiös pjäs med korthuggna repliker och symboliskt, gåtfullt innehåll. Men det gör inget. För den lever faktiskt upp till sina pretentioner på Elverkets scen. Den spelas mycket enkelt, utan åthävor och stora gester, men med ett stillsamt och stort allvar. Till och med den lille stumme pojken är storslagen på scenen. Men allra storslagnast är Jan Malmsjö, som spelar gubben. Han ÄR en stor skådespelare: Med intensiv lyskraft och en röst som ristar sig rakt in i hjärtat.
Kristina Törnqvist och Jonas Malmsjö, som spelar den unga kvinnan och hennes hemvändande soldatman, gestaltar två människor som ständigt rör sig fram och tillbaka över sammanbrottets gräns – som blixtsnabbt växlar mellan grymhet och ömhet. Det gör ont att se dem. Och jag är glad att jag fick göra det.
Tillslut funderar jag vad som krävs för att få till en sådan föreställning: En Jan Malmsjö? Massor av pengar? Eller kanske bara höga tankar om publiken??..
Och en vecka efter premiär var det faktiskt fullsatt. Fastän ingen tog av sig naken eller lagade mat på scenen…
/Kajsa Öberg Lindsten
