[050324] Av Samuel Beckett
Översatt till slovenska av Ales Berger
Gästspel av Slovenska Nationalteatern i Nova Gorica
på Stadsteaterns Studio i Göteborg (18 och 19 mars)
Regi och scenografi: Vito Taufer
Medverkande:
Vladimir: Iztok Mlakar
Estragon: Rados Bolcina
Pozzo: Primoz Pirnat
Lucky: Ivo Barisic
I veckan var det Göteborgs tur att få se denna mångprisbelönta föreställning av I väntan på Godot från Slovenien. Denna absurdismens klassiker från 1952 har vi hunnit se flera gånger här i Göteborg, senast före jul på Pusterviksteatern i Teater Hallands version med röda clownnäsor.
De här luffarna var äldre än några jag har sett förut, men hängande hakor och styva leder. De verkar slitna in till uttröttningens gräns, sådana luffare som man måste ha upplevat i strida strömmar i spåren av krigen på Balkan, sådana som överlever trots allt i förhoppning om något som ska ändra deras tillvaro, en herr Godot. Människans som på ett ologiskt sätt lever vidare trots sin övertygelse om livets intighet, kvinna föder grensle över en grav, det blixtrar till och så är det natt igen.
Vi får också se den av Göran Greider ivrigt efterlysta klasskampen gestaltas av en riktigt svinig överklassare och av en förtryckt proletär som inte har något annat att förlora än sina bojor, båda figurerna övertygande spelade.
Föreställningen gavs på konsonantsprakande slovenska i hög fart men till vår hjälp hade man skaffat en textmaskin lik den som operan har. Den tycker jag att Stadsteatern ska behålla för vår skull, vi som tillhör den del av befolkningen (20%) som inte har perfekt hörsel-
Samuel Beckett var sekreterare till James Joyce, båda irländare. Man kan inte låta bli att undra vad det kan ha betytt för Becketts författarskap att han dagligen sysslade med Joyces fantasier, med den oerhört komplicerade Finnegans Wake. I min utgåva av boken följs 628 sidor text av 27 sidor rättelser. Har tvillingarna Shaun och Shem påverkat honom? Hans båda luffare är rörande i sin broderliga kärlek till varandra, en omtanke som till och med kan dela med sig av till sina båda medmänniskor pösige Pozzo och arme Lucky på deras livsvandring. ”Hjälp upp den blinde gubben på mopeden”, som Povel Ramel säjer.
/ S Pettersson
I denna slovenska version av I väntan på Godot är det tre saker som slår mig:
Det fysiska utspelet är så starkt och komiskt. Superproffsigt, men samtidigt lite schablonartat: Luffarna struttar fram som Chaplin och deras minspel är clownaktigt övertydligt. Föreställningen lär också ha spelats utomhus, på en strand. Jag kan tänka mig att det fungerade bra.
Det starka fysiska utspelet balanseras däremot av en ovanligt nyanserad röstanvändning. Det ökar komiken och känslointensiteten: När någon blir arg, tar sats och sedan med låg och mild röst säger: ”Svin!” Jag är imponerad.
Godots budbärare har ersatts av en mobiltelefon. Det är enkelt och publikknipande. Men samtidigt helt obegripligt. Jag förstår ingenting.
Kort sagt: Det var väldigt intressant att se Beckett på slovenska. Men jag funderar över varför jag upplevde föreställningen som så exotisk.
/Kajsa Öberg Lindsten
