[050404] av Lee Hall
Premiär på Stadsteatern, Studion 1/4 (spelas t o m 29/4)
Översättning: Ulricka Johnson
Regi: Staffan Aspegren
Scenografi & kostym: Elisabeth Åström
Ljus: Linus Fellbom
Mask: Maria Agaton
Medverkande: Marie Delleskog, Timo Nieminen, Cajsa-Stina Forssberg, Daniel Larsson.
Vill man var elak skulle man kunna sammanfatta den här pjäsen i en av dess repliker. ”Du har knullat mig, du har knullat mamma och du har runkat av pappa. Tack och lov att jag har dödat sköldpaddan.”
Det ger intryck av att det är en pjäs från Royal Court Theatre i London där de unga författarna varit så fula i munnen de senaste tio åren, men Cooking with Elvis är skriven av en man som heter Lee Hall och kommer från Newcastle och den har visats på en av den kommersiella West-End-teatrarna. Ett exempel, om man så vill, på hur det som är nytt och fräckt så småningom blir så rumsrent att det kan accepteras av den breda publiken som å sin sida börjar inse det som Kinsey lärde ut för femtio år sedan: att människor av båda könen har sexuella behov.
Pappan i familjen, spelad av Timo Nieminen, var en gång framgångsrik som imitatör av Elvis Presley. Nu sitter han förlamad och stum i rullstol efter en olycka. Mamma är lärarinna, tröstar sig med sprit och är i desperat behov av en karl. Marie Delleskog fyller rollen utan att fylla den med den drypande sensualitet som hör till. Den fjortonåriga dottern är matglad och tjock. Hon har tagit över mammans roll som husmor, en flicka som är på väg att bli kvinna och också på väg att bli sin mammas mamma.
Cajsa-Stina Forssberg är lysande i rollen. Med sin naturlighet och chosefrihet är det hon som till slut står som segrare efter föreställningen och välförtjänt inhöstar de varmaste applåderna.
Stuart, mannen som borde vara det sexuella subjektet, men i lika hög grad blir objekt, spelas av Daniel Larsson, en positiv bekantskap med en något övertydlig komedispelstil.
Elvis själv framträder när pappan då och då reser sig ur rullstolen och river av en av sina låtar med höftvrickningar och allt. Jag har ett blandat förhållande till Elvis Presley. Första gången jag hörde honom var när Barbro Alving, Bang, spelade honom i ett grammofonprogram på 50-talet. Hon presenterade honom som ”den sjungande blancmangépuddingen” på grund av dallret i rösten. Sedan såg jag honom i ett antal usla filmer som inte bättrade på hans image. Men jag är ju ingen tjej. Och jag tycker inte att Timo Nieminen direkt bidrar till att ändra intrycket.
Staffan Aspegrens rutinerade regi tillsammans med Elisabeth Åströms fyndiga dekor bidrar till flytet i berättelsens tjugosju scener, även om det kunde ha flutit på lite snabbare i första hälften av föreställningen.
Det är mörk, pessimistisk komedi, som gjord för en finklädd publik som går ut en kväll för att leka med elden.
/Åke S Pettersson
Jag blir positivt överraskad av Cooking with Elvis. Man har åstadkommit en mångbottnad föreställning där karikatyr och mänsklighet, komedi och tragik kombineras på oväntade vis. Det är roligt, det är skrämmande och det är tänkvärt.
Storyn är en skruvad komedi om en olycklig amerikansk medelklassfamilj: Pappan, den forne charmören och hustruförtryckaren som levde på att turnera som Elviskopia sitter i rullstol stum och totalförlamad efter en bilolycka. Han vårdas i hemmet av sin fjortonåriga dotter, som matar honom med mosad gourmetmat, och av sin frustrerade, anorektiska och åldersnojiga fru som försörjer familjen på en deltidstjänst som engelsklärare och drar hem unga män för att tillfredsställa sina sexuella lustar. En av dessa unga män – en troskyldig men samvetslös supertönt – blir kvar i familjen och hans närvaro blir ett nav som all galenskap snurrar allt snabbare omkring tills allt exploderar i ett oväntat rosaskimrande slut. På vägen dit har berättelsen rört sig från grym satir till moralisk realism och tillbaka igen.
Modern super, hånglar och ömkar sig själv. Dottern rör vällustig i grytorna och slickar av fingrarna på ett sätt som skrämmer den vuxna omgivningen. Pappan reser sig med jämna mellanrum ur rullstolen för att dallra med höfterna och Elvissjunga eller predika. Han är härligt slibbig. Den unge amoraliske tönten är beredd att tillfredsställa alla. Han är också slibbig. Och nästan lika hjärndöd som den äldre mannen.
Männen är hjärndöda – kvinnorna tar sig samman och återtar kontrollen över tillvaron. Om inte slutet vore så ironiskt hade man nästan kunnat kalla pjäsen feministisk. Nu kallar jag den istället tänkvärd.
Caisa-Stina Forssberg som spelar dottern Jill är helt fantastisk. Hon är ett slags jätteflicka. Ohejdbar, stark och fruktansvärt söt. Bredvid henne framstår medspelarna mest som ett slags uppdragbara dockor. Och det är effektivt. Liksom scenografin – med skjutbara glasväggar som döljer och avslöjar olika rum i familjens hus.
/Kajsa Öberg Lindsten
