[050414] Varför ska man ge nättidskrifter kulturstöd? David Karlsson är ordförande i referensgruppen för tidskriftsstöd på kulturrådet. Han anstränger sig för att visa att ett sådant stöd inte är möjligt. I alla fall inte med de villkor som gäller idag. Hans fokus är att se skillnader istället för likheter. Det är en analys som definitivt inte saknar poänger. Men resonemanget haltar trots detta.
David är litterärt bevandrad och det är alltid lika spännande att läsa hans texter. När han argumenterar för att nättidskrifter inte kan få kulturstöd tar han hjälp av några av litteraturhistoriens giganter, som Arthur Lundqvist, Atterbom och Ludvig Nordström. Men med dessa litterära personligheter lyckas han bara säga att det är många som under årens lopp drömt om att starta en tidskrift. Det är kul. Men knappast klargörande när det gäller villkoren för dagens kulturtidskriftsstöd.
Inlägget börjar med de argument som är giltiga för både tryckta kulturtidskrifter och nättidskrifter, nämligen ett utdrag ur den förordning som gäller för kulturrådet: ”Med kulturtidskrift avses en tidskrift som med sitt huvudsakliga innehåll vänder sig till en allmän publik med samhällsinformation eller med ekonomisk, social eller kulturell debatt eller som huvudsakligen ger utrymme för analys och presentation inom de skilda konstarternas områden (Ur SFS 1993:567)”. Här finns inget som diskvalificerar nättidskrifter.
Stödet till kulturtidskrifter har ungefär trettio år på nacken. Utgångspunkten var att kulturtidskrifterna ansågs vara en stor tillgång för det demokratiska samtalet i samhället och detta sammanfaller med krisen för andratidningarna, oftast socialdemokratiska, i många städer. Utgångspunkten är alltså kulturpolitisk, men det hanteras med administrativa redskap. Det är inget konstigt med det, så länge de politiska och administrativa landskapen är varandras spegelbilder.
Kulturtidskriftsstödet är främst stöd för produktionskostnader. Stödet har haft stor betydelse för att höja kvaliteten på tidskrifterna. För att kunna få tidskriftsstödet gäller det att överleva ett år innan stödet kan bli aktuellt och att ha prenumeranter som ursprunglig garant för utgivningen. De tidskrifter som får stöd kan sedan använda intäkterna från prenumerationerna till att bekosta redaktörer och skribenter.
Många tryckta kulturtidskrifter har tidigare befunnit sig där vi som gör nättidskrifter befinner oss idag, där alla medverkande tvingas jobba gratis. Nättidskrifter har inte lika stora fasta kostnader som tryckta tidskrifter, även om dessa kostnader oftast underskattas (dator, server, domänkostnad, program, redaktionslokal). Möjligheterna att ersätta redaktörer och skribenter skulle självklart betyda mycket för att höja kvaliteten på nättidskrifterna.
Situationen idag är den att företrädare för tryckta tidskrifter och nättidskrifter försöker undvika att hamna i konflikt med varandra. Vi har ju i stor utsträckning gemensamma intressen. Vi vill inte konkurrera, vi vill ha högre kulturstöd så att alla typer av tidskrifter kan få stöd, lyder parollen. Men inget tyder ju på att ett ökat stöd skulle bli verklighet. Hur länge ska vi hålla masken? Vem är det som vinner på denna typ av konsensus?
Följ pengarna och du ska finna argumenten. Det gäller även David Karlsson. Skulle nättidskrifterna komma ifråga för det nuvarande kulturstödet, så skulle det bli kris för de tryckta kulturtidskrifterna. Så även om en ny ekonomisk verklighet tränger sig på så blir det politiska budskapet att vi ska stå fast vid ett bevarande av det gamla.
För att kunna freda sitt intellekt konstruerar David skillnader mellan de olika formerna av kulturtidskrifter tills de blir väsensskilda. En tidskrift på nätet är mycket mer än en tryckt tidskrift. Varför inte jämföra sig med en teater eller andra kulturformer? Varför bara begränsa sig till jämförelser med trycksaker? På sätt och vis ligger det ändå en poäng i resonemanget. Men inte genom att nättidningen antingen kan anta skepnaden av en tidning eller annat medium, utan genom att flera medier smälter samman i ett enda. Texten kan hamna i ett vidare sammanhang än tidigare, vilket gör webben så spännande. Än så länge ser vi dock bara ansatser till en sådan ”nätpublicering” som även inbegriper andra kulturella och sociala sammanhang.
Så vad är det som ska vara bestämmande för vår världsbild när kartan inte längre överensstämmer med verkligheten? David Karlsson har själv medverkat till att introducera trebandsverket Informationsåldern av Manuel Castells, om det framväxande nätverkssamhället. Det Castells beskriver är hur omvälvande samhällsförändringar har Internet som en av de centrala förutsättningarna. En ganska självklar effekt är att arenorna för kulturdebatt förändras, vilket man kan se nättidskrifterna som ett uttryck för.
En annan effekt är att de stora dagstidningarnas kulturavdelningar tappar i betydelse. Nätet medverkar till att bryta upp den nationella kulturarenan. De som belägrade kulturavdelningarna hade politiskt inflytande över den nationella kulturdebatten, inte minst under efterkrigstiden och industrikapitalismens högkonjunktur en bit in på 70-talet.
Det var en tid då de nationella kultureliterna kunde forma koder som utestängde och avgränsade folk från varandra, ofta i harmoni med de ekonomiska eliterna. Kulturen kunde styras av smakdomare och många var villiga att ta på sig den rollen. Vänstervågen som följde ändrade bara delvis på dessa maktstrukturer. Idag har Sveriges omvärld allt större inflytande över våra liv. Nackdelarna är uppenbara: resultatet har blivit stor social oro över hur det ska bli med vår framtid, samtidigt som klassklyftorna ökar. Fördelarna är att framtiden är mer öppen än kanske någonsin.
Till och med i den akademiska världen förs nu en debatt om vilken publiceringsform som är mest funktionell för forskningen. Tryckta tidskrifter eller nätpublicering? Tryckta tidskrifter med hög prestige är fortfarande mycket attraktiva, men de har blivit mycket dyrare under senare år. Nätpublicering har sin stora attraktion när det gäller att bli publicerad först. Tyngdpunkten håller på att flytta över till nätpublicering och det har tagits några initiativ i den riktningen.
Världen både växer och krymper. Vill man vara en aktiv aktör i kulturdebatten kan man inte blunda för de nya villkor som följer av nätverkssamhällets framväxt. Här ryms både tryckta medier och nätmedier, men nätet blir allt viktigare. Samtidigt behöver de tryckta tidskrifterna bli mer aktiva utanför det traditionella redaktionella projektet i en förändrad omvärld. Hur länge kan kulturrådet hålla emot? Eller snarare, när får vi kulturpolitiker som upptäcker den kulturrevolution vi är mitt inne i?
