[050308] Av Inger Alfvén
Slutproduktion för fjärdeårseleverna på Teaterhögskolan i Göteborg.
Urpremiär på Artisten i Göteborg 26/2 (spelas t o m 22/3, samt på teaterbiennalen i Umeå 4-8 maj)
Regi: Per Nordin
Scenbild och kostym: Linda Wallgren
Teknik och ljus: Lars-Åke Larsson
Originalmusik: Martin Molin
Mask och peruk: Kerstin Olsen
Medverkande:
Teaterhögskolans avgångsklass:Ann-Sofie Andersson, Tobias Borvin, Niki Gunke Stangertz, Johannes Alfvén, Krister Kern, Karin Oscarsson
Gästskådespelare: Anders Berg och Jennie Rydén.
Att ge sig till att recensera skådespelare under utbildning kan kännas tveksamt. Men här är det ju faktiskt frågan om flygfärdiga sådana, som nu i vår går ut Teaterhögskolan.
Dessutom spelar de en intressant nyskriven pjäs av författaren Inger Alfvén, som är faster till en av dem. Det är en lycklig omständighet – för det är tunnsått med nyskriven dramatik på Göteborgs teaterscener. Kan det bero på fasterbrist??
Pjäsen handlar om åtta unga människor som alla söker en enda, frånvarande gammal mans uppmärksamhet: Sex vuxna barn som fadern aldrig haft tid med, en förskjuten adoptivson och en ung hustru som snart kommer att bli änka har samlats i flygeln till det slott där man grundat en stiftelse till den gamle mannens ära. Han har nämligen varit en stor skådespelare – en av landets viktigaste kulturpersonligheter, känd från teve… Nu är han en dräglande åldring som inväntar döden, svartsjukt bevakad av sin unga, barnlösa fru. Och hans barn som – var och en med sina egna hemliga förhoppningar – har kommit för att träffa honom, konfronteras istället med varandra.
Det blir dramatiskt, psykologiskt, specifikt och allmänmänskligt. Men framför allt får man under föreställningens gång nöjet att se hur personerna på scenen allt mer smälter samman med sina roller. Det är jättespännande. För det handlar både om hur syskonen etablerar sina syskonroller och om hur de unga skådespelarna på scenen blir allt varmare i kläderna. Åtminstone uppfattar jag det så.
Och alla får chans att briljera. För det är en sällsynt demokratisk pjäs, där alla rollerna känns lika intressanta och viktiga: den ängsliga psykologen till storasyster, den kärlekstörstande lillasystern, den överkänslige poetbrorsan, det utlevande och självförbrännande tvillingparet, den bittre adoptivsonen och den autistiske oäktingen. Och så den unga styvmamman av eld och is.
De två sistnämnda rollerna spelas av gästskådespelarna Anders Berg och Jennie Rydén. De är unga och begåvade och smälter bra in i gruppen.
Det var en engagerande helaftonsföreställning. Alla är riktigt bra. Men om jag får välja en favoritfigur så blir det Henke, den autistiske nörden och stammande bergsbestigaren som aldrig har klättrat i berg. Anders Berg gör honom till en sällsam och ytterst sympatisk person. En snäll galning som i själva verket har allt under kontroll.
Originalmusiken var fin och diskret: en försiktigt plingande speldosa.
Det enda som inte fungerade riktigt perfekt var ljuset. Ibland hamnade det på fel person, och måste söka sig rätt. (Men tänk om det var meningen???)
/Kajsa Öberg Lindsten
På Artisten spelar avgångsklassen sin slutproduktion, en specialskriven pjäs av Inger Alfvén. Sex syskon samlas på sin åttiofemårige fars slott, om för att ta avsked eller bara avlägga besök är ovisst. Deras far är en stor skådespelare som varit gift flera gånger. Till denna träff kommer också en pojke som är fosterbarn till en av fars många hustrur. Han är oinbjuden och ovälkommen, han har tidigare varit aggressiv. Hans närvaro laddar pjäsen med extra spänning.
Jag hade svårt att uppfatta Wille som han hette, om han skulle ses som en verklig person. Till skillnad från de andra gick han genom väggen via en spegel och klev hotfull omkring på taket. Faderns nuvarande hustru vill för död och pina inte släppa honom inpå sin sjuke man, men han passar på när den mystiska låsta dörren plötsligt öppnas, men när han står inför sitt dåd kan han inte göra bruk av kniven.
Motivet till Willes hat är att hans adoptivmor, som en gång var gift med barnens far, i ett brev avslöjat att det är han som drivit henne till självmord.
Det finns naturligtvis också spänningar mellan barnen, tre i en kull och två i en annan och en utanför äktenskapet. De olika rollerna hade fått tacksamma individualiseringar och djup och det är det viktiga i en sådan här föreställning som går ut på att låta de unga eleverna visa upp sig.
Jag har ju haft förmånen att följa den här kullen från den kraftiga förlyftningen i klassikerprojektet då man tog sig an Sofokles Kung Oidipus och Antigone i ett fyratimmarssvep via den ambitiösa Ansiktet häromåret.
Rektorn Per Nordin har regisserat. Pjäsen ger oss tillfälle att se fler och andra sidor av de unga skådespelarna. Krister Kern som hade en mindre uppgift i Ansiktet framträder i helfigur som en vek, homosexuell pojke. Johannes Alfvén som spelar Wille med mörk aggressivitet såg jag förra gången som en rolig Narcissus på rullskridskor.
Inger Alfvén berättar i programmet att eleverna dragit lott om rollerna och att dragningen utfallit precis på det sätt som hon tänkt sig. Det märker man på hur väl ungdomarna tar plats i sina roller. I två roller syns elever som gick ut 2003: Anders Berg som gör en utmärkt tönt som höjdrädd bergsbestigare. Det är han som är u.ä. Jennie Rydén spelar fars senaste fru, som, tycktes det, redan utsett mannens efterträdare bland syskonen.
/Åke S Pettersson
