[050308] Av Manuel Cubas. Fritt efter Chau Misterix av Mauricio Kartun
Översättning: Manuel Cubas och Gloria Tapia
Premiär på Angereds Teater 4 mars 2005 (spelas t o m 13/5)
Regi: Manuel Cubas
Scenografi: Kjell Samuelsson
Musik och ljud: Lars Häglund
Ljus: Christian Figved
Kostym: Magnus Samuelsson
Mask: Ulrika Sjöö
Video och foto: Fredrik Egestrand och Louise Storm
Illustrationer: Christofer Haraldssen
Medverkande: Bahador Foladi, Omid Khansari, Josefin Peterson och Gloria Tapia
Från 15 år.
Ett djungelordspråk lyder: ”Det finns nätter då Fantomen lämnar djungeln och går på stadens gator som en vanlig man.” Byt ut natt mot kväll, så vet du vad vi råkade ut för i fredags kväll på Angeredsteatern, vi som såg pjäsen Hej då fantomen av Manuel Cubas. Den som frammanade Fantomen i fredags var den tioårige gossen Ruben alias Omid Khansari.
I Manuel Cubas påhittiga regi växlar fotografiska projektioner (verkligheten) med svartvita tecknade serierutor, ibland med pratbubblor (fantasivärlden). Scenografen heter Kjell Samuelsson.
”Fantomen gör starka män svaga” säjer att annat av hans ordspråk. Den nördige glasögonormen blir Fantomen i den svartvita världen och hans antagonist, sportfånen Mehmed, (Bahador Foladi) blir som vax i hans hand. ”Fantomen är hård mot de hårda.” Flickorna blir också som vax i den svartvite Rubens hand, fast han naturligtvis är den perfekte gentlemannen. ”När Diana befaller lyder Fantomen.”
Alla fyra ungdomarna är så perfekta i sina roller att man blir glad av att se dem. Det gäller också de båda flickorna Josefin Peterson och Gloria Tapia.
Träffande skildrar man barnen i den ålder då de ännu kan leka sig bort från verkligheten, samtidigt som de obevekligt är på väg in i en vuxenvärld som både lockar och skrämmer. Därför är det förvånande att teatern i programbladet rekommenderar föreställningen från 16 år och uppåt. Varför skulle den inte duga från 10 år, samma ålder som rollfigurerna? Jag upplevde den som roande och rörande och tröstande: ”Fantomen vilar först då fred råder i världen”.
/Åke S Pettersson
Manuel Cubas pjäs om fyra tioåringar uppges vara ”en fri bearbetning” av en argentisk berättelse från 1980. Han har förflyttat den till dagens Hammarkullen. Resultatet är en strålande enaktare om barndom, segregation och Göteborg.
Två flickor och två pojkar möts på gården nedanför höghusen där de bor. Där gör det något som vuxna skulle kalla ”leker”. Men i själva verket är de inbegripna i en stenhård kamp om rang, popularitet, kärlek och överlevnad. Det är hemskt och det är roligt. Och den som inte känner en kall eller varm pust från sin egen barndom – oavsett i vilken världsdel eller stadsdel man nu tillbringade den – måste vara känslolös.
Huvudpersonen Ruben är barnboksvärldens typiske drömmare – liten och klen med glasögon och pipig röst. Förtryckt av föräldrar, ”svenska 2-fröken” och tuffare ungar. Men fri i sin fantasivärld – där han är den okuvlige hjälten, som i värsta fall kan lägga sig ner och dö, så att alla som varit taskiga får ångra sig och flickorna får gråta. Omid Khansari spelar honom med inlevelsefull distans. Den jämnårige Mehmed är gårdens tuffing och basketstjärna (spelad av Bahador Foladi, som gjorde huvudpersonen i förra årets dramatisering av Ett öga rött). Hans coola kvinnliga motsvarighet är den populära Miriam, med skär kjol och klibbiga godispåsar (spelad av Gloria Tapia). Rubens kvinnliga motsvarighet är den spinkiga Titti med tandställningen. En svensk tös som utstrålar utanförskap och övergivenhet. Josefin Peterson – den unga skådespelare som så skickligt spelade alla kvinnorollerna i Ett öga rött – gör henne till något alldeles extra.
När Hammarkullekarnevalen bryter ut börjar det verkligt roliga. En självgod göteborgsk högtalarröst uppmanar förortsinvånarna att klappa i händerna åt sin egen mångkulturalism. Den stackars Ruben har av föräldrarna tvingats klä ut sig i en löjlig sammetsdräkt med glitter. Han liknar en närsynt och kutryggig tjurfäktare. Och snart tvingas han upp på scen och motta årets pris som ”karnevalskung”. (Så är det varje år, eftersom hans pappa sitter med i karnevalskommittén.) Han skäms. För alla ungarna på gården tycker det är löjligt att klä ut sig . Den enda som gör det frivilligt är Titti, som på sitt sanslösa kamikadzetöntvis har gjort sig en alldeles egen ”svensk folkdräkt”…
Dethär är alltså en föreställning OM barn, FÖR vuxna och ungdomar (från 15 år och uppåt). Och den är full av trevliga överraskningar: en mångbottnad berättelse som rör vid hjärtat och hjärnan, fyra skickliga unga skådespelare med stark egenart, som klarar av att spela barn på ett sätt som både är ironiskt och ömsint och tillslut en innovativ scenografi – tre stora skärmar där bilder av jättelika grå höghus projiceras omväxlande med serierutor och pratbubblor som för handlingen framåt. Detta är roligt och sevärt!
/Kajsa Öberg Lindsten
