[050308] av Majgull Axelsson
i dramatisering av Kjell Sundstedt och Charlotta Thelin
Urpremiär på FolkTeatern i Göteborg 26/2 (spelas t o m 29/5)
Regi: Eva Gröndahl
Scenografi och kostym: Lisbet Wahlström
Originalmusik: Niklas Román, Lars-Eric Brossner samt Mirja Burlin (i ”Den efterlängade”)
Mask: Mirjam Önner
Ljusdesign: Ludde Falk
Ljuddesign: Dan Andersson
I rollerna: Mirja Burlin, Anders Granell, Annika Nordin, Lena B Nilsson, Ulla Svedin, Elisabeth Göransson, Maria Hörnelius, Lars Magnus Larsson, Ola Hedén, Louise Böregård, Niklas Román
Jag är ingen häxolog, jag vet inte var i häxornas hierarki Aprilhäxan återfinns. I programhäftet skriver Ray Bradbury att hon är en vårlig sorts häxa. På Folkteatern har hon blivit gestalten i måsens öga, som också kan ta plats i andra som då blir hennes ”bärare”. Och på samma gång är hon barnet som skadades vid födseln och stuvades undan på ett hem.
Majgull Axelsson skrev en roman om henne och Mirja Burlin gestaltar henne i den dramatisering av boken som just nu visas på teatern. I vit sjukhusskjorta springer hon fram på scenen och skriar med sin fantastiska röst så att man tror att man befinner sig utanför huset, på sjösidan. Det är en poetiskt rörande bild.
Svårigheterna börjar när häxan ska anknytas till den del av livet som inte svävar i det blå. Vill författarinnan straffa mamma Ellen, behärskat spelad av Elisabeth Göransson, för att hon lämnade ifrån sig det handikappade barnet? Ellen tar sig an tre fosterbarn, ska man uppfatta det som försök att återbetala skulden?
Och ska vi tyda de tre flickornas folkhemska utveckling som att det ändå inte lyckades trots all moderlig värme och energi som slösades på dem? Ulla Svedins med säker hand karaktäriserade Birgitta går ner sig missbruksträsket. Annika Nordins svalt sköna Christina som kämpar sig fram till en läkarutbildning skulle kanske vara ett exempel på att fostermor Ellen lyckats, men hon verkar ändå inte vara lycklig.
Margareta, det tredje fosterbarnet hittades naket på golvet i tvättstugan. Hon blir akademiker men även hon förefaller otillfreds med livet. Lena B Nilsson gör rollen och tillsammans med den imponerande Maria Hörnelius spelar hon en av pjäsens mest berörande scener: när den unga flickan gör ett besök för att se den tvättstuga där hon föddes.
Maria Hörnelius spelar ett antal äldre kvinnor med stor precision och åskådlighet. Hon är en fröjd att skåda och man har en känsla att hon skulle kunna slå resten av ensemblen med ena armen bunden bak på ryggen.
Männens roller är obetydliga. Den största uppgiften har Anders Granell fått som läkaren dr Hubertsson, inte så mycket att göra något av; för det mesta sitter han i en fåtölj vänd bort från scenen. I ett antal andra små mansroller framträder Lars-Magnus Larsson och Ola Hedén.
När berättelsen i regi av Eva Gröndahl slingrar på och mot slutet segar sig fram utan att ge svar på några frågor kan man inte annat än beklaga att Folkteatern valt att dramatisera just den här romanen i sin långa räcka av dramatiseringar. Varför inte försöka med en scenpjäs nån gång? Vi får emellertid ge oss till tåls för nästa program ska också bli en dramatiserad roman, Processen av Frans Kafka kommer upp i höst, då i en beprövad teaterversion av Peter Weiss, den som för trettio år sedan visades på Stadsteatern.
/Åke S Pettersson
Genom att spela en dramatisering av Majgull Axelssons succéroman Aprilhäxan följer Folkteatern två vägar som man redan tidigare slagit in på:
För det första att försöka skapa en populär föreställning med hjälp av en populär bok.
(Med långköraren Simon och ekarna som ett uppmuntrande exempel.)
För det andra att försöka skapa en pedagogisk och underhållande, bred och allmängiltig beskrivning av det moderna svenska samhällets framväxt – i en ”go” och beprövad göteborgsstil, där samhällskritik, humor och nostalgi går hand i hand.
FolkTeatern har en tendens att leva upp till sitt namn. Om man råkar somna till under en föreställning förstår man oftast var man är när man vaknar upp: Man befinner sig INTE på Selimovics Stadsteater!
När Folkteatern är som allra bäst producerar den njutbara berättelser. Tydligt berättade. Som varken gör en skraj eller förvirrad.
Simon och ekarna levde högt på göteborgsförankring och tidsnostalgi (pilsnerflaskor, kepsar och sociala orättvisor).
Aprilhäxan tecknar också en tidsbild som man kan känna igen sig i: femtiotalets begynnande välfärd och optimism. Med välmående och välartade arbetare, nöjda hemmafruar i förkläden, och tryggt omhändertagna barn i prydliga och lekvänliga kläder. (Femtiotalet var ju också ett designdecennium – inriktat på att skapa praktiska, snygga och enhetliga hem och medborgare)
Aprilhäxan handlar om den unga arbetaränkan Ellen som får tre fosterbarn av kommunen. Tre små flickor som heter Margaretha, Birgitta och Kristina – precis som tre av de små prinsessorna i Stockholm. Och Ellen är en riktig modersfigur, som försöker ge dessa olycksbarn från samhällets skuggsida en trygg och kärleksfull uppväxt. Med hela och rena kläder, läxläsning och varm choklad. Hon accepterar till och med nästan den nya uppfinningen tonårskultur och tonårsidentitet som flickorna (åtminstone två av dem) så småningom ger sig hän åt.
Så växer flickorna upp och blir vuxna på ett sätt som bestäms av deras respektive arv – alltså av medfödda egenskaper, men i ännu högra grad av det sociala arvet, de tunga barndomsupplevelser som barnavårdsnämnden och tant Ellen mer eller mindre framgångsrikt försökt utplåna.
Så långt är berättelsen klar och tydlig. Men romanen innehåller också ett komplicerande element som dramatiseringen frejdigt gett sig i kast med men har svårt att tackla. Det är en andlig dimension. Ett öppet brott mot den förutsägbara sociologiska realismen:
Berättelsens allvetande berättare är Ellens övergivna dotter, Desirée, som föddes svårt handikappad och genast lämnades bort. Hennes ande svävar bokstavligen ( i fågelgestalt) över alla personerna i berättelsen. Hon iakttar och påverkar. Hon är en skyddsängel, en hämnare och en osalig ande i en och samma gestalt.
Hon är alltså en osynlig huvudperson som kastar ljus över de andras liv och håller berättelsen samman. I romanen fungerar det fint. I teaterföreställningen blir det svårare.
Mirja Burlin – en mångsidig skådespelerska med komisk och musikalisk talang och stark scennärvaro – får axla hennes roll. Men hon får inte plats att göra mycket mer än att flaxa omkring i varje scen – som ett litet olyckligt spöke: blek, barfota, i sjukhussärk.
De symboliska, Edvard Munch-artade bilderna och lösryckta fraserna som projiceras i fonden för att gestalta hennes explosiva känslor är bara förvirrande och pretentiösa.
Så förvandlas bokens viljestarka huvudperson till en patetisk men irriterande förutsägbar störning i en föreställning som i sina bästa stunder liknar en proffsigt underhållande revy med sociala undertoner och kvinnor i centrum.
Att männen mest framstår som träaktiga staffagefigurer som smälter samman med den övriga rekvisitan tycker jag inte gör så mycket. (Att fokusera på kvinnoliv har ju också ingått i Folkteaterns ambitioner under senare år).
/Kajsa Öberg Lindsten
