[050225] NoMad – inget land, inget vatten, ingen bryr sig/
Clowner utan gränser
En reseskildring från flyktingläger i Sahara, med clowneri, trolleri, akrobatik och film.
Av och med P.Nalle Laanela och Wille Christiani
Gästspel på Pusterviksteatern i Göteborg 21 och 22 februari 2005.
Lika litet som läkarna har clownerna några gränser. Själen som clownerna opererar på är lika allmänmänsklig som dess fodral. Häromdagen utsattes jag för en av deras behandlingar där medicinerna utgjordes av värme och glada skratt på Pusterviksteatern. P. Nalle Laanela, som på ytan liknade Lasse Kronér, berättade att han från att ha gått teaterlinjen på Södra Latrin i Stockholm hade sökt sig till Kanada för att utbilda sig till dansare och därvid naturligt fallit in i clownfacket. (Se jämförelsen ovan med Lasse Kronér.)
Hans clownkompis, som inte såg ut som Lasse Kronér, hette Willi Christiani och ägnade sig huvudsakligen åt akrobatiska övningar på en lodrät stång. Tillsammans hade de gjort ett program som de kallade ”Nomad – inget land, inget vatten, ingen bryr sig”. Namnet beskriver förhållandena bland flyktingarna i Västsahara, som dessa clowner ägnar sin omsorg.
De berättar hur det är att spela pajas för dessa människor som lever i det möjligas marginal i brännande ökenhetta där det inte har regnat på 50 år. Det påstås att Allah skapade denna öken för att det skulle finnas ett hörn av tillvaron där han hoppades få slippa människor.
Så blev det nu inte. Människorna är många och krafter utom och inom landet strider om naturtillgångar som fosfat och olja. FN har antagit en resolution som ska tillförsäkra Västsahara självständighet men få nationer har biträtt den, inga europeiska och naturligtvis inte heller Sverige.
De båda clownernas konster är inte märkvärdiga, ändå bidrar de till att hålla skratten rullande i länder som få av oss ens har hört talats om. Hatten av!
/Åke S Pettersson
Det var en känslostark men lite rörig föreställning som gästade Pusterviksteatern dessa två vinterkvällar. De båda artisterna tillhör nätverket Clowner utan gränser, och åker runt i världen för att försöka få ”människor vars skratt tystnat” att skratta igen. Nyligen har de besökt ett antal stora flyktingläger i sydvästra Algeriets ökenland. Och det är denna resa de nu far runt i Sverige och berättar om, i en föreställning som inte bara innehåller clowneri, trollkonster och akrobatiska övningar i komisk stil, utan också en film om flyktinglägren, muntliga hågkomster av resan (om magsjuka, misär och vackra sanddyner) och ett litet seriöst och faktaspäckat (men kanske lite valhänt) föredrag om konflikten i Västsahara och flyktingproblemets uppkomst.
Att väcka opinion för ökad hjälp åt lidande medmänniskor är behjärtansvärt. Och visst var det trevligt att man dessutom bjöd publiken på stångklättring, clownkonster och trolleri. Men föreställningens starkaste avsnitt var ändå när artisterna övergav sina vanliga tricks och i stället började gestalta människor som de mött i lägren – hur de bjöd på te och med gester, mimik och ljud försökte berätta något om sitt liv för de exotiska främlingar i clownnäsor som rest så lång väg för att göra krumsprång i ökensanden och få deras barn att skratta. DET var gripande.
/Kajsa Öberg Lindsten
