[050225] En skuggteaterföreställning till musik av Igor Stravinskij.
Premiär på Dockteater Sesam i Göteborg 23 februari 2005
Manus och regi: Nasrin Barati
Dockspelare: Nasrin Barati, Erik Häger och Eva von Hofsten
Dock- och skuggmakare: Nasrin Barati, Erik Häger, Eva von Hofsten, Arthur Ragnarsson
Scenograf: Arthur Ragnarsson
Berättarröst: Harry Goldstein
Musik: Igor Stravinskij
Ljuddesign: Per Störby
Ljusdesign: Mikael Tham, Benoit Lafréchoux
Producent: Emelie Johansson
Spelas under våren, för barn från 6 år
Teater Sesams nya föreställning är en sagouppläsning som illustreras av eleganta, färgstarka skuggbilder på stora tygskärmar och av Igor Stravinskijs musik till baletten Eldfågeln. Och den saga som berättas är just den ryska folksagan om Eldfågeln.
Allt ljud är förinspelat: såväl Harry Goldsteins sagoaktiga berättarröst som Stravinskijs musik. Kanske är det därför bilderna blir den mest levande upplevelsen? Stiliserade, platta och mångfärgade skuggbilder som rör sig över skärmarna i magiskt ljus – en prins, en handfull prinsessor, tre roliga små monsterfigurer med taggar på ryggen och en ondsint trollkarl som viftar teatraliskt med sina stora, beniga händer. Själva berättandet är mycket kortfattat, så kortfattat att själva spänningen i sagan faktiskt hotar att gå förlorad. Men när berättarrösten tystnar kan man iaktta figurernas drömlika rörelser och lyssna till musiken. Och kanske fantisera vidare på egen hand.
Det borde duga som upplevelse. Och det gör det också – nästan. Dockorna är underbara, overkliga, fantasieggande och skickligt hanterade. Men Stravinskijs musik kommer inte till sin rätt. Den, som är så stark och oroande, spelas på alldeles för låg volym, och kommer därför mest att fungera som dämpad stämningsförstärkare. Det är lite synd och stämmer inte riktigt med programbladets påstående – att man vill lägga fokus på ”den vackra och banbrytande musiken”.
Sammanfattningsvis: Detta är en mycket exotisk och klart sevärd barnteaterupplevelse – gränsande till bildkonst. Om den skall fungera som introduktion till Stravinskijs musik måste man dock höja volymen – rejält!!
/Kajsa Öberg Lindsten
För mig som inte är så van att se barnteater som Kajsa är det en aning förvånande att just Eldfågeln skulle lämpa sig att visa för de små. Visserligen är det en poetisk saga men en snärjig sådan och Stravinskys musik är inte heller lättsmält.
Skuggspelsteater är en form med anor från Bortre Orienten, främst Bali och för en ovan åskådare, som inte väntar sig att hela handlingen ska utspela sig på kulisserna, inställer sig så småningom frågan: när ska det uppträda någon på den tomma scenen?
Annars är det en form som öppnar på vid gavel för fantasin och grafiskt läckra silhuetter avlöser varandra fast det kan vara svårt att hänga med i svängarna. Men barn är förmodligen klyftigare än jag tror och har en generösare och mer tillåtande fantasi. Harry Goldstein läste sagan och jag undrade över en del ålderdomliga ord av typen ”förnimma”. Men jag umgås bara med tonåringar och ska kanske inte döma efter deras snack. De barn som går hand i hand till teatern har nog ännu inte slarvat bort sina ordförråd.
Sesams konstnärliga ledare Nasrin Barati hade gjort både manus och regi och var dessutom dockspelare tillsammans med Eva von Hofsten och Erik Häger. De tre hade också gjort dockorna tillsammans med dekoratören Arthur Ragnarsson.
Jag såg en barnföreställning, men Sesam spelar också på kvällarna för vuxna, en skönhetsupplevelse som bör vara en ideal avkoppling när de små har gått och lagt sig.
/Åke S Pettersson
