[050222] Av Bertolt Brecht
Premiär på Masthuggsteatern i Göteborg 19 februari 2005 (spelas t o m 29 april, ev. längre)
Översättning: Tomas Forser, Jan Mark, Peter Oskarson
Regi och bearbetning: Rolf Sossna
Musik: Per Störby
Rytm: Martin Nilsson
Scenografi och rekvisita: Råger Johansson
Kostym: Brita Bahlenberg
Masker: Torbjörn Alström
Medverkande: Åsa Bodin Karlsson, Hans Brorson, Niclas Fransson, Maria Grahn, Per Johansson, Helén Jonsson och Martin Nilsson.
(För vuxna och gymnasiet.)
Bertold Brecht och Rolf Sossna, det måste ha sagt klick vid första ögonkastet, två teatermänniskor som båda är besatta av uppfinningsrik strävan efter klarhet. Det förvånar mig att det är först nu som Masthuggsteatern ger sig i kast en Brecht-pjäs. Resultatet är imponerande bra.
Generalen är inte ensam på slagfältet, och hela ensemblen på Masthuggsteatern ska ha rosor: Maria Grahn är som det kända vinet som bara blir bättre för varje spelår, Åsa BodinKarlsson spelar metodiskt och med tilltagande smärta allteftersom mänsklighetens uselhet avslöjar sig rollen som gudarnas älskling, den goda människan. Gudarna som har fått i uppdrag av leta reda på en god människa gestaltas av Helén Jonsson, Niclas Fransson och Per Johansson som dessutom var och en hade fått fyra andra figurer på sin lott; det hade också Maria Grahn.
Jag hade svårt att riktigt förstå vad jag läste i programmet (Fy fan för röda bokstäver i stearinljusbelysning!), men jag såg rätt: teatern stöttespelare Martin Nilsson var uppsatt som slagverkare och i tre småroller. Vilket slöseri, tänkte jag, men när föreställningen kom igång förstod jag avsikten. Martin Nilsson har jobbat ihop med Rolf Sossna från det att de bröt sig loss från Larssons Teater och blev En Annan Teater som numera har bytt namn till Masthuggsteatern. Därför kan Martin Nilsson anförtros ansvaret för rytmen i föreställningen, aldrig störande, alltid stödjande. Och man märker faktiskt perioder av avmattning när han står på scenen och slagverken tiger.
Den kinesiska scenografin är av Råger Johansson, smäckra bambukonstruktioner över ett dike med avskräde i. En stor tillgång för Masthuggsteatern är Torbjörn Alströms masker, som gör det lätt av byta karaktär och det är ju det som pjäsen handlar om.
Trots alla förklaringar är tillvaron fortfarande oförklarlig. Att vara en god människa är ingen garanti för ett gott liv, snarare tvärtom. För den prostituerade fröken Shen Te håller godheten på att leda till ruin och först när hon kallar på sin onde och hårdhänte kusin herr Shui Ta som hon får framgång med sin tobaksaffär. ”Kusinen” är fröken Shen Te som tagit på sin en kostym och en lika enkel som träffsäker mask av Torbjörn Alström.
Det direkta tilltalet till publiken som ingår i Brechts teaterteori under beteckningen ”Verfremdungseffekt”, skådespelaren stiger ur sina roller och talar direkt med åskådarna, förekommer knappast alls förrän i slutet av pjäsen som Brecht valt att utforma som en nästan desperat vädjan till oss: godheten måste finnas, måste, måste, måste! ”Es muss ein guter da sein, muss, muss, muss!”
Denna enkla fabel höll oss trollbundna i fyra timmar. Det är bara att gratulera de gymnasister och vuxna som ska få se föreställningen. Den kommer att spelas året ut, förmodligen.
/Åke S Pettersson
Det finns en noggrannhet, en omsorg om detaljer hos Masthuggsteatern. Redan vid inklivandet i salongen förflyttas åskådaren till en magisk och främmande verklighet – på en liten välvd bambubro tar man sig över en porlande bäck med smutsfärgat vatten där rostiga konservburkar och annat skräp sticker upp.
Och föreställningen är full av storartade upplevelser, såväl humoristiska som högtidliga: De tre gudarna med sina halvgenomskinliga masker av järnnät – som på en och samma gång gör dem främmande och igenkännliga. Så elegant och lustigt stiliserade, med sina bugningar, sina entoniga röster, sin skridande gång och sina eleganta handrörelser. Den skuttande vattensäljaren – som nästan liknar en Kasperfigur. Och alla andra figurer och krumelurer som befolkar den lilla kinesiska stadens fattigkvarter – ömkliga, förslagna, lättrörda och snikna, kort sagt ytterst mänskliga i alla sina löjliga överdrifter. Och så huvudpersonen: Den goda människan – den unga prostituerade kvinnan Shen Te, som med jämna mellanrum måste ikläda sig en stel halvmask och förvandlas till sin hårda manliga kusin, för att inte bli utblottad och utnyttjad in på bara skinnet.
Skådespelarna på Masthuggsteatern har en exceptionell förmåga att snabbt växla mellan att spela med ansiktet och med kroppen, mellan karaktärsspel och ett slags effektfull, stiliserad eller symbolisk koreografi. Därtill hjälps de alla åt att frambringa musik och rytmer på scenen. Det är virtuost, beundransvärt och underhållande. Och det brukar hålla för långa föreställningar.
Men denna gång kändes det ändå lite för långt på slutet. Det var som om spelet tappade farten. Och jag fick för mig att denna tappade fart hade med osäkerhet om budskapet att göra – att man inte riktigt visste vad man egentligen ville säga. Och att man därför övergav det magiska sagoberättandet och hängav sig åt några sega folklustspelsartade scener nästan en timme för länge – för att slippa komma fram till den osäkra slutklämmen.
Men kanske är detta inte så mycket att gnälla om. För allt annat, inklusive ensemblens skicklighet, spelglädje och generositet, gjorde ändå de tre första timmarna till en minnesvärd teaterupplevelse.
/Kajsa Öberg Lindsten
