[050222] Teaterbaren
Efter att ha sett Kärlek extra allt gjorde teaterakuten en snabbutryckning till Atalante uppe vid Skanstorget där Teaterbaren med temat ”Kulturellt kapital” hade öppnat redan för en timme sedan med en uppläsning av Den Älskade en pjäs av Lisa Langseth. Läste gjorde Emilie Rödström och Emma Nordlund spelade cello. Fysiskt förhindrad – kan inte vara på två ställen samtidigt – att njuta av pjäsen tröstade jag mig med att den skulle visas den 15 maj på Pustervik, fast då i Dramatens version, vilket jag tillsammans med övriga teaterintresserade i stan något beklagar eftersom vi lärt oss att älska Emilie Rödström sedan hon debuterade i en pjäs av Mika Niemi på Ung Scen i det hus som nu är Kasino Metropol.
Efter pjäsläsningen vidtog ett samtal mellan följande deltagare:
Johan Öberg, journalist och forskningssamordnare för Tryggare och mänskligare Göteborg. Donald Broady, Pierre Bourdieu – kännare och sociolog.
Ewelina Tokarzyk, ordförande i Göteborgs kulturnämnd,
och per telefon Göran Greider, debattör och chefredaktör för Dalademokraten.
Samtalet tog sin utgångspunkt i den franske sociologen Pierre Bourdieus resonemang om kulturella koder, om den möjlighet att förstå sådana koder som humanistisk bildning ger och att sådan förståelse ger makt.
Pjäsens huvudperson ville skaffa sig kulturellt kapital och Ewelina Tokarzyk menade att det gjorde hon enklast genom att läsa tjugo poäng i litteraturvetenskap. Då skulle hon lära sig den kulturella koden.
I vissa borgerliga kretsar föds man in i kulturen, man ärver den. Det är Ewelina själv ett exempel på. Hennes polska mamma släpade sina barn runt på muséerna trots att hon bara var städerska.
Göran Greider tog chansen att sadla den gamla klasskampen. Han föreslog att arbetarklassen skulle utökas med invandrarna, båda finns de i klassamhällets nedre skikt. Partikamraten Tokarzyk protesterade mot sådana generaliseringar. En förståndig man i publiken påpekade då att begreppet arbetarklass inte är detsamma som underklass.
Sociologiprofessorn Daniel Broady noterade förvånad hur naturvetenskapen var den dominerade inom bildningen på de svenska gymnasierna och den som gav högst status. Jag tyckte inte att det var konstigt alls eftersom statsmakternas vill förmå ungdomen att studera dess ämnen.
Så dags började jag fundera på vad som menas med ”kulturellt kapital”.
Jag mötte häromdagen en antikhandlare som beklagade sig över att det slängs alldeles för få tavlor här i landet. Allt möjligt annat kastas gladeligen på återvinningen, men inte tavlor. På auktionerna i dag är hälften av alla föremål som säljs tavlor. På vissa auktioner på landet säljs de i lådor om tio målningar per låda.
Unga konstnärer står knappast vid staffliet; de skapar installationer. Den moderna musiken har blivit rapparens entoniga stampande, gärna en rimmad hexameter. Kulturen förändras ständigt och den som tänker samla ihop till ett kulturellt kapital får vara på sin vakt. Kulturbörsen skuttar upp och ner minst lika livligt som den vanliga kapitalistens och liksom denne riskerar den kulturelle Joakim von Anka att få se sina tillgångar urholkas av överraskande devalveringar.
Kanske kommer det kulturella kapitalet inte längre att bestå av humaniora utan av naturvetenskap? Det är svårt att studera de naturvetenskapliga ämnena, men det är nästan lika påfrestande för de små grå att sätta sig in i den nya franska filosofin. Men medan den första aktiviteten liknar en svettig bergsbestigning som leder till nya utsikter, påminner den senare mest om svettdrivande övningar på gymmet.
Naturvetenskapen har det högsta förklaringsvärdet när det gäller att förstå världen. Man befinner sig ytterst i rymden och innerst i atomen och inom en inte allt för avlägsen framtid kommer vi att kunna läsa formlerna för själen kemiska sammansättning. Bourdieu, släng dig i väggen!
Nästa gång Teaterbaren öppnar på Atalante är den 14 mars och då behandlas ett annat svårt tema: tonårstjejer.
/Åke S. Pettersson.
PS. Cinnober som svarar för arrangemangen ställer ut ett bokbord med teaterlitteratur till humana priser. Rekommenderas. DS.
