[050210] Mats Kjelbye: Så mycket himmel jag orkar bära
Urpremiär på FolkTeaterns barnscen En trappa ner 4 februari 2005 (spelas t o m 27/5)
Regi och musik: Lars-Eric Brossner
Scenografi och kostym: Lisa Hjertén
Koreografi: Ami Skånberg Dahlstedt
Ljus: Charlotta Halleröd
Medverkande: Elmira Arikan, Anna Persson, Ami Skånberg Dahlstedt
(Från 4 år)
För att komma hem till Ping måste man gå igenom en mycket liten dörr, som är alldeles lagom stor för förskolebarn. ”Men nästan klaustrofobiskt trång för mig”, tänker jag sedan, när sitter bland barn och vuxna i salongen och ser premiären på denna nyskrivna barnpjäs.
I ett rum med jättestora byggklossar i klara färger springer flickan Ping omkring och leker för sig själv. Hon verkar ensam, ledsen och aggressiv. Hon pratar andfått om någon som hon kallar ”Lillgubben” som har kommit bort.
Men snart står två andra flickor – Pong och Pyret – i dörren. De kommer för att leka med Ping, så att hon skall bli glad igen. För det har någon som är vuxen bett dem om.
Ping är vrång och ledsen. Men snart är leken ändå igång. De tre flickorna blir starka hjältar som gemensamt ger sig ut på äventyr i lekrummet, för att rädda Lillgubben, som säkert blivit bortrövad.
Här kommer mitt skeptiska vuxenperspektiv, som kanske berodde på att jag nästan var för stor för barnkammardörren:
Jag tycker att berättelsen är otydlig, lös i kanten. För vem ÄR egentligen dendär Lillgubben, var kommer han ifrån och vilken roll har han spelat i Pings liv?
På andra sidan ett tyllförhänge får vi se hur han i dockgestalt står och diskar, vaktad av några elaka jättefåglar.
Men gör det något att föreställningen inte liknar en vanlig riktig berättelse, utan mera barns lek, med sina plötsliga ologiska infall och vändningar och sitt rastlösa kringspringande?
Kanske gör det inte det. För den är ganska intressant ändå.
Att något slags allvar når fram till den unga publiken är tydligt. De tittar tysta och storögda. Och när Ping plötsligt ropar, med sin lite tillgjorda ”flickröst” (som JAG tycker): ”Jag HATAR att vara ensam! Förstår ni det?” svarar en liten pojke med stort eftertryck: ”JA!”
Kanske känner jag mig lite ensam som vuxen. För jag skulle önskat att de tre stora flickorna på scenen slutat att hoppa omkring så att Lillgubben äntligen hade kunnat få komma till tals och förklara vem han var. Och så att jag hade fått en riktig saga, som jag kunnat bedöma och ha åsikter om.
Nu tycker jag ändå att Folkteatern skapat ett ganska trevligt rum dit man kan krypa in och iaktta och fundera över lekandet och tillvaron. Både som barn och som vuxen.
De tre små flickorna – spelade av Elmira Arikan, Anna Persson och Ami Skånberg Dahlstedt – lyckas med konststycket att spela barn utan att karikera barn. De är nästan lite skrämmande i sitt extatiska lekande. Precis som barn skulle vara, om de plötsligt vore lika stora och starka som vi.
Kajsa Öberg Lindsten
