[050210] Efter lång tid av dödläge i den s k fredsprocessen mellan israeler och palestinier, efter så mycket pessimism och så mycket blodspillan som de israeliska dödsskjutningarna och de palestinska självmordsbombarna inneburit har alltfler bedömare på senare tid börjat formulera sig mera optimistiskt. Det talas om öppningar i fredsprocessen, att Israel tänker dra sig tillbaka från den ockuperade Gazaremsan och att palestinierna nu i val under relativt stor enighet utsett en ny ledare (Mahmud Abbas) efter den bortgångne Yassir Arafat samt att Abbas och Israels premiärminister Ariel Sharon snart kommer att träffas för att diskutera hur man skall kunna gå vidare i fredsprocessen.
Varför spirar optimismen just nu? Det kan tyckas en smula makabert att de ljusa tongångarna kom till uttryck nästan omedelbart efter Yassir Arafats död i slutet av förra året. Arafat var palestiniernas förste folkvalde president och oomstridde ledare. Han var älskad och hatad – men en obestridd ledare. De sista åren av sitt liv tillbringade han emellertid i en informell husarrest på Västbanken, fängslad av israelerna. Israel höll Arafat personligt ansvarig för de palestinska terrordåden i Israel och vägrade därför förhandla med Arafat. Israel hade stöd av USA för denna ståndpunkt och kunde därför säga: Vi har ingen motpart, vi har ingen att förhandla med!
Efter Arafats död och efter att palestinierna utsett Mahmud Abbas till ny ledare kan Israel inte längre använda det argumentet. Tvärtom har Abbas de senaste åren varit en av de palestinska ledare som Israel uppmuntrat och markerat en positiv inställning till. Därför har Israel ingen trovärdighet om man idag skulle säga att man inte vill förhandla med Abbas. Israel undvek också under den palestinska valkampanjen att störa Abbas valkampanj, medan man i stället riktade en del nålstick mot andra, mer radikala, palestinska kandidaters kampanjer.
Palestinierna har således i demokratiska val utsett en ledare som Israel och omvärlden – inte minst USA – accepterar. Abbas valdes också med klar majoritet – omkring två tredjedelar av rösterna – och med ett ganska så högt valdeltagande. Palestinierna hade faktiskt olika reella politiska alternativ att välja mellan.
Valen genomfördes under ockupation – med allt vad det innebär. Farhågorna var därför också många om att valen inte skulle bli legitima – att den israeliska ockupationsmakten skulle försvåra genomförandet av valet på ett sådant sätt att valen bara skulle bli en chimär. Men så blev det inte. Oberoende bedömare förnekar inte att ockupationen försvårade genomförandet av valet. Israeliska vägspärrar, begränsad rörelsefrihet för de palestinska kandidaterna och svårigheten för de palestinier som bor i Östra Jerusalem att få rösta – var reella och allvarliga hinder för valet. Men sammantaget blev svårigheterna ändå betydligt mindre än vad de flesta bedömare hade trott i förväg. Därför har de palestinska valen också en politisk legitimitet – såväl bland palestinierna själva som i omvärlden.
Farhågorna om att Arafats död skulle utlösa en palestinsk splittring och öka de politiska motsättningarna inom det palestinska folket har inte heller – åtminstone så här långt – uppfyllts. Den palestinska oppositionen mot Al Fatah (som ju är den största grupperingen inom PLO och som Abbas tillhör), t ex i form av den palestinska vänstern i PFLP och DFLP, eller de islamistiska grupperna (främst Hamas), har också anlagt en relativt låg profil. Den palestinska vänstern är försvagad (vem talar i dag om PFLP) och min bedömning är att Hamas politiska utrymme är mättat – dess möjligheter att vinna en än större del av det palestinska folket för sin sak är begränsat. Självmordbombningarna har sedan en tid tillbaka i princip upphört. Det kan bero på att byggandet av den israeliska muren/barriären försvårar för självmordsbombare att ta sig in i Israel. Men det kan också bero på att Israels målmedvetna dödande av ledande politiska krafter inom Hamas försvagat organisationen, eller att Hamas själva valt att förändra sin strategi och åtminstone tillfälligt bestämt sig för att inte använda sig av självmordsbombare som politiskt vapen.
Vid sidan av det nya palestinska ledarskapet ser vi också förändringar på den israeliska sidan. Premiärminister Sharon – kraftfull, egensinnig och med i grunden ytterst högerinriktade och nationalistiska åsikter – driver frågan om att Israel skall utrymma Gazaremsan. En utrymning av Gazaremsan lämnar visserligen mycket i övrigt att önska. T ex kommer Israel att fortsätta kontrollera gränserna och luftrummet – Gaza riskerar att bli ett fängelse. Men allt annat lika är det ändå en utrymning – Israel avbryter ockupationen och river upp bosättningarna. Därutöver bildas nu en koalitionsregering i Israel där de israeliska socialdemokraterna utgör det stora partiet, vid sidan av Sharons Likudparti. Denna allians mellan israelisk höger och vänster ger Sharon betydligt större möjligheter att driva förhandlingarna med palestinierna vidare, än om han hela tiden skulle tvingas anpassa sig till de än mer långtgående högerkrafterna inom och utanför sitt eget Likudparti.
Inom kort får vi sannolikt se ett personligt möte mellan Abbas och Sharon. Hamas och andra palestinska grupperingar har i dagsläget inte mycket att vinna på att försöka stoppa ett sådant möte genom en upptrappad våldsanvändning. Därigenom är den israelisk-palestinska dialogen igång på högsta politiska nivå igen för första gången på mycket länge.
Den israelisk-palestinska dialogen är ytterst värdefull. Dels för att den är ett nödvändigt villkor för att parterna skall kunna enas om en fredlig och varaktig lösning på konflikten som helhet. Dels eftersom samtal tenderar att verka återhållande på våldsanvändningen i området och därigenom bidrar till att mildra det mänskliga lidandet.
Däremot skall vi inte ha för stora förhoppningar på att samtalen kommer att leda till ett genombrott i fredsförhandlingarna. Även om samtalsklimatet blivit bättre är det flera svåra frågor som skall lösas.
För det första: vad är slutmålet för de palestinska områdena Västbanken och Gazaremsan? En palestinsk stat, svarar de flesta. Men i så fall måste Israel återlämna inte bara Gazaremsan utan också den betydligt större samt strategiskt och religiöst-ideologiskt mer betydelsefulla Västbanken. Vill Sharon det? Orkar Sharon det politiskt? Den av israelerna byggda muren/barriären är också placerad inne på det palestinska territoriet. Skall muren/barriären rivas och kommer israelerna att kunna förmås acceptera detta? Och om vi får en palestinsk stat – hur ekonomiskt och politiskt livskraftig kommer den att kunna bli? Kommer Israel att acceptera en palestinsk stat med full suveränitet, d v s inklusive rätten till ett eget försvar och en egen armé?
För det andra finns det över 100 000 israeliska bosättare på Västbanken. I många fall utgörs dessa bosättare av ideologiskt och religiöst övertygade människor som är beredda att ta strid för att stanna kvar. Kommer Israel att orka tvinga dessa människor att återvända till Israel? Om inte – kan de leva kvar i ett självständigt Palestina som en minoritet med särskilda rättigheter? Det senare alternativet förefaller inte särskilt troligt.
För det tredje har vi frågan om Jerusalem. Israel har annekterat staden, d v s införlivat den i sin egen statsbildning. Israel ser Jerusalem som landets odelade huvudstad. Arafat förvägrades att begravas i staden. Palestinierna i östra Jerusalem tvingades bege sig utanför stadens gränser för att kunna rösta i det palestinska valet. Jerusalemfrågans status är i Israel av en sådan dignitet att utrymmer för kompromisser med palestinierna är utomordentligt begränsat, oavsett vad Sharon som enskild person har för ståndpunkt i frågan.
För det fjärde: flyktingfrågan. De palestinska flyktingarna har enligt en FN-resolution rätt att återvända till det som i dag är Israel. Så kommer det med all sannolikhet inte att bli – av realpolitiska skäl. I stället kommer palestinierna att erbjudas någon form av kompensation. Det är viktigt att komma ihåg att ingen kan ta ifrån palestinierna rätten att återvända. Bara palestinierna själva kan avsäga sig den rätten. Har man väl en gång avsagt sig rätten, kan man inte med trovärdighet i ett senare skede återkräva den. Rätten att återvända är ett tungt triumfkort i den palestinska handen – men det kan bara spelas en gång.
Samtal kommer således att sättas igång. Men det finns inte skäl att förvänta sig några snabba framsteg i sakfrågorna. Abbas måste vara pragmatisk, samtidigt som han inte utmanar den opposition som finns bland palestinska grupperingar som säger nej till Osloavtalet. Sharon och Peres har i dag inte opinionen med sig för att utrymma Västbanken. Ett nyval i Israel skulle sannolikt leda till ny högerseger. Det israeliska ledarskapet måste visa politisk styrka och politiskt mod genom att försöka leda i stället för att följa opinionen. Sharon och Peres är den gamla generationens män. Behövs det ett nytt ledarskap för att också få en ny politik?
Internationellt arbetar Tony Blair för att ge Storbritannien en plats på kartan i fredsprocessen. Han har med emfas drivit idén om en internationell Mellanösternkonferens i London i februari eller i mars. Palestinierna har svarat positivt, såvida inte konferensen enbart skall syfta till att sätta press på den palestinska sidan att genomföra ytterligare reformer på hemmaplan. Israel har varit kallsinnigt och det är tveksamt om man till sist accepterar tanken på en konferens. Israel har traditionellt sagt nej till internationella konferenser, eftersom man anser att man värnar sina egna intressen bäst om förhandlingarna sker direkt med palestinierna.
Oavsett om det blir en konferens i London eller ej visar Blairs initiativ på USA:s frånvaro i fredsprocessen. Under president Bush har USA konsekvent undvikit att sätta press på Israel att ändra sin politik. En del bedömare talar t o m om en ”likudisering” av den amerikanska Mellanösternpolitiken, d v s att USA mera agerar som partikamrater åt Sharon än som en självständig supermakt. Det finns förhoppningar att Bush under sin andra mandatperiod kommer att lyssna till de röster även inom det republikanska partiet som menar att en förändrad Israel-politik ligger i USA:s nationella intresse.
Så låt oss unna oss att vara försiktigt optimistiska i stunden. Det kan behövas för att samla kraft till de tillfällen i framtiden då förhandlingarna kör fast och hotet om det massiva våldets återkomst rycker närmare.
