[050210] Valet i Irak är ett stort steg framåt för demokratin i arabvärlden! Vilken glädje som uppvisades under valdagen både från Irak och de irakier som tvingats fly till vårt land!
Mina kurdiska grannar åkte med stolthet med bussen över Öresundsbron till Köpenhamn för utöva den grundläggande mänskliga rättighet, som Saddam Hussein förvägrat dem..
Till och med den svenska regeringen verkar äntligen tycka att det var riktigt att valet hölls. Men var finns det europeiska och det svenska engagemanget för Iraks framtid och det irakiska folket? Danmark och den liberala danska regeringen har varit beredd att aktivt ge sitt stöd till den irakiska demokratin. Varför inte Sverige?
Vi behöver påminnas om varför Irak befriades.
Ibland verkar det som om vi Sverige redan glömt detta. Det handlade inte bara om att hitta massförstörelsevapen. En tyrann väntar på sin rättegång!
– It´s not allowed for Baths to enter!
Så står det på skylten utanför minnesmonumentet över Halabja. Saddam Husseins hantlangare inom Bath-partiet är inte välkomna att besöka dödsmonumentet över den kurdiska by där 5.000 män, kvinnor och barn mördades av Saddams kemiska bomber en vårdag 1988.
Rapporterna om omfattningen av Saddams illdåd mot den egna befolkningen har varit många sedan Bath-regimen i Bagdad störtades. De personliga berättelserna över det systematiska tyranniet av härskareliten går bortom all mänsklighet och humanism. Alla irakier levde under decennier med Saddams styrande över död och liv. Människor fördrevs från sina hem, torterades och mördades.
I det irakiska Kurdistan visar Saddams gärningar en särskild precision i sin fasansfullhet. Närmare 4.000 kurdiska byar raserades, 1,5 miljon människor tvingades på flykt och 180.000 blev dödade under den massaker som går under benämningen ”Anfal” (bytet). Kurderna skulle med våld kuvas och arabiseras. Deras ledare skulle mördas.
Jag kom nyligen kommit hem från en resa i Kurdistan och det blir egendomligt att få höra att åhörarna under ett seminarium i Stockholm om Irakkriget hånskattat åt UD:s försök att förklara bakgrunden till stridigheterna i Falluja under hösten.
I Kurdistan hånskrattar ingen åt USA som hjälpt dem att bli av med Saddam. Istället förstärks säkerhetsinsatserna för att stoppa de terrorister som kan riskera att ta sig norrut. Kurderna vet av lång erfarenhet att deras frihet måste kunna försvaras. I februari förra året dog närmare 70 personer, när två självmordsbombare slog till Erbil. Många var ledande politiker.
Mötet med kurdledaren Massoud Barzani gav en fördjupad bild av situationen i Irak och Kurdistan. Barzani framhävde bilden av den mångåriga passivitet som världen visat irakierna och kurderna. Kritiken mot FN var tydlig, bland annat därför att organisationen inte klart fördömt folkmorden på kurderna men också den vittgående korruptionen inom FN:s olja-för-mat-program och allmän handlingsförlamning genom åren.
Barzani underströk också att efter valet skulle det inte längre vara någon uppsplittring på Erbil- och Suleymania-regering. Enigheten mellan de båda kurdledarna Barzani och Talabani manifesterades under hösten vid möten dem emellan.
Det irakiska Kurdistan är alltså på rätt väg. Demokratin växer sig starkare och samhällsinstitutionerna fungerar. Kurderna börjar – trots all säkerhetsbevakning och närhet till striderna i övriga Irak – normaliseras. Många svenska kurder återvänder till sitt hemland för att delta i återuppbyggandet som företagare, på skolor, sjukhus, universitet och offentliga institutioner.
Men Sverige kan göra mer! EU kan göra mer. Det är upprörande att när nu demokratin formas i arabvärlden håller sig EU borta. Man kan inte annat instämma i Rolf Ekeus hårda kritik. Var finns det aktiva stödet idag för EU:s vackra formuleringar om demokrati?
Det är nu, när demokratin balanserar, som stödet och engagemanget behövs. För Kurdistan är det av mycket stor vikt med kontakter med icke minst europeiska länder. Det är viktigt att göra en klar åtskillnad mellan Kurdistan och resten av Irak. I Kurdistan kan man känna sig relativt trygg, i synnerhet med den bevakning som regimen ger gäster.
Svenska politiker bör engagera sig för Kurdistan. Lars Leijonborg har redan visat sitt intresse att resa dit. Nu väntar man att den svenska utrikesministern tar vid efter Anna Lindh, kurdernas stora vän.
Sverige bör inrätta ett generalkonsulat i Erbil och där bör också finnas en EU-representant. Svenska Institutet bör svara upp mot det stora intresse som finns för svensk kultur. Svenska universitet bör etablera relationer med universiteten i Erbil och Suleymania. Svenska företag bör bli på det klara med den potential som finns i Kurdistan för regionen men också med regionen som bas för andra delar av Mellanöstern.
Det finns i Kurdistan en genuin vilja att bygga ett demokratiskt samhälle och att man väl har övat sig genom förberedelseperioden 1992-2003. Vi känner oss övertygade om att ambitionen är att ha bara en regering för hela Kurdistan, och förutsättningarna för ett nära samarbete mellan KDP (Barzani) och PUK (Talabani) är nog bättre än någonsin. Kurderna vill säkert ha en suverän stat men nöjer sig under överskådlig tid med ett vidsträckt regionalt självstyre. De synes ha blivit mycket bättre diplomater än de var tidigare.
Kurdistan kan tjäna som det demokratiska föredöme, som Irak och Mellanöstern så väl behöver.
Också folken i arabländerna har rätt till demokrati!
(Olle Scmidt är nyss hemkommen efter en resa till Kurdistan på inbjudan av den regionala regeringen i Erbil.
OS var med och grundade svenska kommittén för kurdernas mänskliga rättigheter i Lund/Malmö i början av 90-talet)
