[050210] Heléne Lööws bok Nazism i Sverige 1924-1979 sätter punkt för 20 års forskning. Under dessa år har hon blivit den självklara experten när det gäller svensk nationalsocialism. I och med hennes nya bok befäster hon utan tvekan denna position. Hennes nya bok är ett livsverk med hög ambitionsnivå. Boken är späckad med fakta, årtal och namn, men också berättelser om de personer som varit en del av den marginaliserade rörelse som i boken ges ett ansikte.
Det är ett projekt som ställer krav på svar på en rad frågor.
Vilka blev nazister? Vilka internationella kontakter hade de? Hur påverkades rörelsen av kriget? Heléne Lööw tar alla dessa frågor på allvar och betar metodiskt genom dem en för en.
Hon berättar en historia om en rörelse som i princip alltid har dragits med interna konflikter. Den nazistiska rörelsen hade sitt ursprung i antisemitiska föreningar och sällskap under slutet av 1800-talet. 1924 bildades det första nationalsocialistiska partiet av Birger Furugård. 1933 bröt sig Sven Olof Lindholm loss från Furugård och bildade Nationalsocialistiska Arbetarepartiet.
Efter andra världskriget fanns tre organisationer som förvaltade den nazistiska rörelsens arv. Sveriges Nationella förbund, Nysvenska Rörelsen och Nordiska Rikspartiet. De två förstnämnda gjorde allt för att slita sig loss från sitt nazistiska förflutna medan Nordiska Rikspartiet stolt knöt an till en rasbiologisk och antisemitism tradition. Alla tre grupper slogs sinsemellan, men utgjorde ändå tillsammans, med Nordiska Rikpartiet i tären en rörelse vars största bedrift var att agera som ideologiska fackelbärare till den yngre generation av nazister som växte fram i slutet av 1970-talet.
Heléne Lööws beskrivning av denna historia är skickligt sammanflätad. För det första undanröjer hennes bok en rad mytbilder om den svenska nazismen. Bilden av den svenska nazismen under mellankrigstiden har länge bestått av en tyskvänlig överklass. Nazismen var mer utbredd än så. Lööw beskriver hur Furugårdars och Lindholms medlemmar snarare var bönder, kontorsarbete och arbetare. Den organisation som till stora delar bestod av överklass och militärer var Nationalsocialistiska Blocket.
Lööw visar också att den svenska nazismen inte enbart var en förlängning av det tyska nazistpartiet. De svenska nationalsocialisterna var givetvis inspirerade av Hitler – de besökte honom och hans parti vid ett flertal tillfällen – men den svenska nazismen måste efter denna bok ses som just en svensk nationalsocialism som i flera delar skapade sin politik utefter svenska förhållanden och traditioner.
Delar av boken bygger på hennes tidigare uppsats Hakkorset och Wasakärven (om nazismen fram till 1945). Den stora förtjänsten med hennes nya bok är att den kopplar ihop hennes forskning om de tidigare åren med vad samma rörelse utvecklas till efter kriget. Det blir tydligt att de rastiska och nazistiska rörelser som finns idag på många sätt är ideologiska släktingar till nazisterna under andra världskriget. Den visar också att även om nazismen aldrig fick något stort genombrott i Sverige så vann den i flera fall stort stöd lokalt. I flera kommuner var nationalsocialistiska idéer en självklar del av den politiska debatten.
Ibland känns det som om vissa av de nytillkomna delarna av boken inte har fasats ihop med det övriga materialet. Trots de noggranna källanvisningarna och den läsvänliga utformningen slinker onödigt många språkliga slarvfel igenom.
Lööws historiska kunnande ger en ingående beskrivning av nationalsocialismens alla delar. Antisemitismen, antidemokratin och rastänkandet. Hennes beskrivningar förklarar delvis den tidens tänkande men lika mycket ger den en förklaring dagens nazisters agerande dagens nationalsocialisters agerande. Lööw beskriver också det antinazistiska motståndet som på samma sätt sätter in dagens slagsmål och kravaller mellan nazister och antifascister i ett historiskt perspektiv.
Heléne Lööw började forska om den svenska nationalsocialismens historia för 20 år sedan. Vid den tiden var hennes ämne så gott som oberört och hon beskriver själv hur folk ställde frågan ”Svenska nazister, fanns dom”. I och med sin bok svensk Nazism 1924-1979 ger hon minst sagt svar på den frågan. De svenska nazisterna fanns – och de fanns – och deras historia är värd att berätta. Lööw förklarar att nazismen skulle kunna beskrivas som den radikalaste formen av en existerande mentalitet. I ljuset av detta blir inte bara svensk Nazism 1924-1979 en berättelse om den nazistiska rörelsens utveckling utan också en beskrivning av det svenska samhällets utveckling under samma tid.
