[050210] Att man aldrig lär sig; böcker ska man aldrig låna ut. När jag läst den fjärde och sista delen av Göran Palms jätteberättelse Sverige En vintersaga tänkte jag på mitt fiffiga vis kolla i de tidigare delarna för att se om något i språk och temperament förändrats under de mer än tjugo år som gått sedan den första delen kom. Det var just denna första del som var borta, och jag vet varför, där finns en beskrivning av Palms litterära verktyg, blankversen, som jag fann så oerhört elegant, fyndig och lärorik att jag tyckte alla borde läsa den. Och ja, man får skylla sig själv.
Det är något underbart orimligt med hela det palmska projektet, att skriva en historisk och geografisk skildring av Sverige som inkluderar allt från geologisk dramatik till religiös extas, från alla de hopplösa figurer som sorgligt nog suttit på Sveriges tron till en stunds lystet och skamset fönstertitteri på ett kärlekspar en sommarkväll vid Lilla Le i Dalsland. Det händer i vintersagans andra del, som kom 1989, och jag har undrat då och då om det där paret läste boken och kände igen sig.
Under åren som gått från första delen har det annars blivit mörkt i många av det svenska välfärdsbyggets fönster, och det känns alltmer som om hela huset kan raseras. Varje valrörelse handlar om vården, omsorgen och skolan, och mellan valen nedrustas vården, entreprenadläggs omsorgen och skolan lider kronisk brist på sådant som var självklarheter för femtio år sedan som aktuella läromedel och utbildade lärare. En historisk resa som Palms innefattar också denna samtidsbild, och den träder fram i vad som en gång kanske skulle kallas ett humanistiskt vänsterperspektiv, men som nu knappast i offentligheten kallas något alls, det tigs bort som omodernt och inte alls förenligt med marknadskrafternas fria spel. Till detta lägger Palm en genom serien allt starkare betoning på ekologiska problem, följderna av EU:s jordbrukspolitik och växthuseffekten låter svårt, men Palm är tydlig och knyter an till enskilda bönders villkor, äppleodlaren som måste hugga ner sina träd för att få bidrag, grisuppfödaren som tvingas hålla sina djur under ohälsosamma och plågsamma förhållanden.
Populariserad historia har ju blivit en storsäljargenre, men till skillnad från stilistiskt vindögda akademiska pladdertackor som Peter Englund och Dick Harrison är Göran Palm en författare med kapacitet att skriva njutbar litteratur. Han skriver modernistisk lyrik som förenar saklighet och samvete med fräckhet och humor, hans reportage- och debattböcker som Ett år på LM och Indoktrineringen i Sverige var av vikt för svensk självförståelse. Han personifierar en demokratisk och i äkta mening folklig rörelse, där människor skriver om sina liv och erfarenheter, föreningen Liv i Sverige, med en omfattande bokutgivning, föreläsningar, studiecirklar och möten mellan människor fjärran från dokusåpornas och kvällspressens cyniska idiotisering av dem som inte tillhör de massmediala, ekonomiska och politiska eliterna, de må vara medverkande eller åskådare.
I den fjärde delen av sin vintersaga reser han från Treriksröset till Smygehuk, på omvägar visserligen, men här finns en rörelse ”från vinter till vår”, som också är undertiteln till boken. Men vintern i norr har blivit ganska regnig och grön, medan våren i söder, januarivår, väcker farhågor när Östersjöns vågor fräser bort sandstranden, så att Sverige blir en aning mindre år från år. Ska växthusgaserna höja havet och till oigenkännlighet förvandla landet – eller ska en ny istid utplåna allt som var det rike som i denna serie böcker besjungits? Ja, det har ju blivit lite fult att tala om framtiden, lite överplanerat liksom, när överideologin är att marknaden löser alla problem, också de den själv skapar. Eftersom den är oförutsägbar (vilket förstås är anledningen till att företagsledare och elitpolitiker är så uttalade trygghetsnarkomaner, med feta bonus- och pensionsavtal) så bör vi förstås avstå från att läsa Palm, som menar att vi har ett ansvar för framtiden.
Jag tycker att den fjärde delen av vintersagan innehåller lite för många och långa transportsträckor, det är många mil mellan byar och händelser i Norrland, och Palm ägnar tid åt att skildra dem lite i nogsammaste laget. Kanske är det min tid som blivit knappare, det kan tänkas. Kraften i berättelsen finns där också, och den hänger samman med ett sätt att förhålla sig, att se med ett annat och vänt perspektiv, som är diktarens kännemärke. I Fosterlandet i bitar som blev en spin off (ursäkta uttrycket Göran) finns några rader som illustrerar vad jag menar, se här:
Med sina stora utstående ögon, sin kraftiga käkapparat
och sina trakégälar i ändtarmen hör trollsländan till de
flygfän som skalderna aldrig tröttnar på att besjunga.
