[050210] Varför får inte nättidskrifterna del av det statliga stödet till kulturtidskrifter? Varför premieras papperstidskrifterna framför sina skärmsyskon? Är det någon skillnad på dessa bägge former av kulturmedier?
År 1930 skriver Artur Lundqvist från Paris till Stina Aronsson: ”Jag bläddrar i Monde och tänker: Vad det skulle vara roligt att få ge ut en tidskrift. Det är en gammal dröm som ibland dyker upp. Man kunde kalla den Torpedo eller Kometen eller något annat. Och allt vansinnigt skulle finna rum där.”
Drömmen att starta en egen tidskrift är gammal. Men den är också ung. Det startas i dag fler tidskrifter än någonsin. Trots Internet, satelliter, kablar och kanaler av alla de slag förefaller tidskriften vara ett medium med framtiden för sig. Det lär finnas mer än tio tusen tidskrifter i Sverige. Vad gäller kulturtidskrifterna, som vi ska uppehålla oss vid här, är antalet ovisst. Ingen vet riktigt. Föreningen för Sveriges kulturtidskrifter har drygt 120 medlemmar. Statens kulturråd fördelar i år produktionsstöd till 118 tidskrifter. På webbplatsen tidskrift.nu – informationscentral för landets kulturtidskrifter – presenteras mer än 500 tidskrifter. Till detta kommer drygt 120 nättidskrifter.
Men vad är egentligen en kulturtidskrift? Frågan är inte så enkel att besvara som man kanske kan tro. Vi vet att det finns tidskrifter av alla de slag: Litteraturtidskrifter, konsttidskrifter, musiktidskrifter. Det finns de som handlar om deckare, om allmogebåtar i trä och om arkeologi. Vi har specialtidskrifter om allt från filosofi till rasism. Det finns även odefinierbara storheter, s k allmänna kulturtidskrifter, som tar sig an allt mellan himmel och jord.
En kulturtidskrift tycks följaktligen kunna innehålla vad som helst. Men man kan också ställa frågor om dess yttre villkor och förhållanden. Hur ofta de utkommer de? Månadsvis, kvartalsvis, veckovis? Hur omfattande är de? Hur ser relationen ut mellan text och bild? Vem äger tidskriften? Hur beroende är man av annonsintäkter? Vad har man för spridning? Hur ser läsekretsen ut? Och – den känsligaste frågan av dem alla – hur stor upplaga har man?
Sedan några år sitter jag i Statens kulturråds referensgrupp för kulturtidskriftsstöd. Att sitta där är, tänker jag, både en förmån och en plikt. Det är en förmån eftersom man får en fantastisk överblick över det svenska tidskriftslandskapet. Samtidigt är det en otacksam uppgift så till vida som vi har att fördela en ständigt krympande kaka. Under femton år har stödet sakta men säkert urgröpts; vilket i mina ögon är en svårbegriplig politisk prioritering (i år anslogs visserligen nya medel, 2 mkr, för distribution, vilket är bra men inte stärker produktionsstödet).
Att sitta i denna grupp ger många anledningar till funderingar kring vad en kulturtidskrift egentligen är. Kulturrådets tidskriftsarbete styrs av en förordning där kulturtidskrifter definieras på följande sätt:
Med kulturtidskrift avses en tidskrift som med sitt huvudsakliga innehåll vänder sig till en allmän publik med samhällsinformation eller med ekonomisk, social eller kulturell debatt eller som huvudsakligen ger utrymme för analys och presentation inom de skilda konstarternas områden (Ur SFS 1993:567)
Det blir man inte särskilt mycket klokare av. Låt mig här försöka mig på två definitioner av vad en kulturtidskrift är, en maximalistisk och en minimalistisk. Därefter kan vi närma oss frågan huruvida det är meningsfullt att tala om kulturtidskrifter på nätet.
Den maximalistiska definitionen först. Enligt denna är en tidskrift egentligen en samlingsplats. En intellektuellt produktiv miljö. En tidskrift är en plats där ett antal personer kommer samman, samlas kring ett gemensamt projekt, tillsammans vill åstadkomma något. Den är ett sammanhang där nya idéer formuleras, konfronteras, finslipas och sprids.
Det finns fler författare än Artur Lundqvist som suttit i Paris och drömt tidskriftsdrömmar. År 1908 skriver Ludvig Nordström brev hem:
”Ett gemensamt blad, där de unga vore hemma som i sin egen klubb. Nu får de ju skylas sig i de gamlas. Ord och bild når inte nog långt. Varia och månadshäftena är för alla, för hemmen; men de unga i landet, studenterna, de som ännu inte glömt att fantisera och fundera, de gå och hänga läpp, de ha ingenting /…/ Och nu, just nu, är ögonblicket lämpligt. Ett djärft, käckt, vackert blad, enkelt och gediget utstyrt, lätthanterligt, lugnt men säkert, det skulle smattra öfver Sverige!”
Det är något av den intellektuella energin som krävs, tror jag, både för att få till stånd och sedan oförtrutet ge ut en tidskrift. En av Nordströms förebilder där han satt och drömde var en skånsk unglitterär kalender som utgivits några år tidigare. När dess redaktör, författaren Ernst Norlind, långt senare blickar tillbaka på detta äventyr minns han:
”Det fanns alltså unga konstnärer och diktare som brann av samma ärelystnad, som hade samma mål. Vi måste göra något, som skulle stadfästa våra namn för evigheten, vi måste göra en tidskrift! Vilka ungdomar vill inte ge ut en tidskrift? Vår skulle omfatta både konst och diktning och den skulle heta ”Från Skåne”. Princip inga honorar åt medarbetarna! Tryckningskostnaderna på växlar. Hundratals exemplar utdelas gratis åt föräldrar, mostrar, fastrar och älskade väsen! O, ungdom, har du nånsin varit annorlunda?”
Så gick det till i Lund 1904 och så går det i princip till i fortfarande, hundra år senare. Tidskrifter måste för att lyckas vara besjälade av någonting. Av någon slags energi som söker utlopp. Ett av den svenska litteraturens viktigaste tidskriftsprojekt var romantikernas Phosphoros, utgiven i Uppsala 1810-13. I det första numret skrev Atterbom i en programförklaring:
”Ej längre skall det svenska snillet träla
I kedjor hyrda från en barnslig tid”
Just det obetvingliga behovet av att låta ”snillet” spränga föråldrade, ja barnsliga kedjor är nog vad som krävs för att få fart på en tidskrift. Under de år som jag läst tidskrifter har jag kunnat bevittna ett antal intellektuella eruptioner som alla haft det gemensamt att snillet brutit sig loss och ritat om det kulturella landskapet: Från Kris och Res Publica, över TLM, Moderna tider, Arena och Bang till OEI och Fronesis.
Ja, jag tror man kan gå så långt som att påstå att ingen intellektuell rörelse av någon betydelse klarar sig utan en tidskrift. Tidskriften är det naturliga mediet för hastigt uppblossande intellektuell energi. Sedan, när segrarna vunnits och positionerna förskjutits, öppnas spalterna i dagspressen och då skrivs böckerna. Och då kanske även tidskriften spelat ut sin roll. Då startas snart nya. Eller så byts redaktionen ut. Tidskriften ömsar skinn och möter framtiden föryngrad. Den kortlivade generationstidskriften och den mer långlivade varianten – Ord & Bild, Paletten, jag höll på att skriva BLM… – har det gemensamt att de lever av förnyelse.
Denna maximalistiska tidskriftsdefinition innefattar självfallet även nättidskrifter. Om en tidskrift är en intellektuell miljö som genererar texter spelar det självfallet ingen roll om dessa publiceras på papper eller digitalt. Problemet är bara att en sådan maximalistisk definition i princip är gränslös. Med hjälp av denna kan nästan allt beskrivas som en tidskrift.
Därför en minimalistisk definition: En tidskrift är något man kan hålla i handen. Lite utförligare: En regelbundet, men inte dagligen, utkommande publicistisk pappersprodukt. En kulturtidskrift är då en sådan pappersprodukt med kulturellt innehåll.
Annorlunda uttryckt: Ett intellektuellt sammanhangs möte med omvärlden, dess gränssnitt ut mot allmänheten, utgörs inte sällan av en papperstidskrift. Allt oftare har dessa miljöer även – eller enbart – digitala gränsnitt: Tidskriften har en webbplats alternativt finns bara på webben.
Varför då inte räkna nättidskrifterna till kulturtidskrifterna? Varför inte tillämpa den maximalistiska definitionen och strunta i själva mediet, informationsbäraren? Varför framhäva texter som sprutats i bläck på döda tallar men inte dem som visas på LCD-skärm? Varför försvara en minimalistisk definition?
Det finns i mina ögon två skäl till detta. Två starka skäl: Ett pragmatiskt och ett utopiskt. Det pragmatiska handlar helt enkelt om att värna den medieform som är papperstidskriften. Det statliga produktionsstödet till kulturtidskrifterna har urgröpts samtidigt som stödbehovet ökat (ökade produktionskostnader, höjt porto, nedlagda bibliotek etc). Om nättidskrifterna – som i många fall håller en utomordentligt publicistisk kvalitet, det är inte där skon klämmer – lyfts in i den nuvarande stödordningen skulle denna dräneras på resurser. Ett antal tidskrifter som idag går på knäna skulle inte överleva. Det är det tråkiga, pragmatiska argumentet.
Roligare är då det utopiska. Det bygger på att Internet ännu är ett ungt medium som är i full färd att omvandla inte bara våra medievanor utan hela vår värld. Att beskriva en nättidskrift som en ”tidskrift” är helt enkelt att krympa denna. En nättidskrift är så mycket mer. Framför allt: Den har potential att bli så mycket mer.
Den digitala revolution gör att alla hittills kända former av information – ord, ljud, bild, film – smälter samman till ett enda supermedium: Internet. Datorutvecklingen har nu nått så långt att alla med en hyfsad persondator och en internetförbindelse kan sända både text, film och musik ut över världen. Kostnaderna är försumbara.
Tekniken finns där. Tillämpningarna väntar fortfarande i hög grad på att utprovas och uppfinnas. Det är nästan bara fantasin som sätter gränser. När nättidskrifterna jämför sig med just papperstidskrifter gör man sig, tycker jag, mindre än vad man är. Mediet ger ju så många fler möjligheter. Paletten är så mycket rikare.
Och varför jämföra sig med just tidskrifter? Man kan ju lika gärna jämföra sig med ett konstgalleri eller en utställningshall. Eller med ett arkiv eller museum. Med en radiostation eller en filmfestival. En nättidskrift har ju möjlighet att bli allt detta på en och samma gång. Den digitala mediekonvergensen skapar ju möjlighet till korsbefruktningar av tidigare aldrig skådat slag. Varför då klänga sig fast vid formatet ”tidskrift”?
När Föreningen för Sveriges nättidskrifter kräver att få räknas till kulturtidskrifterna så sätter man, enligt min mening, sitt ljus under skäppan. Jag kan se de praktisk-politiska skälen till en sådan retorik, men man offrar den utopiska potentialen i det egna mediet. Det är som att spänna en häst framför den nyinköpta Volvon.
Därmed inte sagt att den ena publikationsformen skulle vara mer värdefull än den andra. Nättidskrifter är lika lite överlägsna sina papperssyskon som filmen är överlägsen teatern. Det är helt enkelt olika medier, eller varför inte: Skilda konstarter.
En offensiv och djärv satsning från Föreningens för Sveriges nättidskrifter sida vore att kräva en kulturpolitisk satsning även på det digitala fältet. Ett statligt stöd till kultursatsningar på webben helt enkelt. Det kan förvisso kännas avlägset i dessa tider när man säljer ut Kulturnät Sverige, men om den offentliga kulturpolitiken över huvud taget ska ha en framtid då måste den digitala delen av verkligheten tas med i beräkningen. Så sker inte i dag. Men det måste ske i morgon.
Hur gick det då, till sist, för Artur Lundqvist och hans Parisdröm om att starta tidskrift? En tidskrift där ”allt vansinnigt” skulle få rum. Jo, det blev en tidskrift. Den hette kontakt och utkom 1931 med sitt första och enda nummer. I inledningen till numret skriver Lundqvist:
”En dröm: en tidskrift för ungdom och uppror, för intellektuella äventyr och klingande serenader under tidens balkong. Programmet är fritt, obeskuret som himlavalvet: allt ligger i strömriktningen. Vi ställer oss icke mot tiden: det är den luft vi andas, den mark vi trampar. Vi vill gripa om rodret, ropa ner i eldrummet: Bättre fart!
Vi färdas i oprickade farvatten, mot det ovissa. Har vi något mål, så kalla det Utopia, mänsklighetens Atlantis. Och når vi det aldrig – en färd har det varit, i sol, i vind och blått, och när natten kommer somnar vi tryggt vid varandras sida.”
Fotnot
Citaten i texten är hämtade från Claes-Göran Holmbergs i tidskriftshistoriska sammanhang oumbärliga bok Upprorets tradition. Den unglitterära tidskriften i Sverige (Symposion 1987).
Christer Wigerfelt