[050210] Föreställningen om att det finns en organisk förening mellan en viss kulturform och en specifik geografisk plats är fortfarande levande både i vetenskap och vardagsvärld. Samtidigt blir den allt svårare att upprätthålla i en tid då tecken, symboler och bilder, det vill säga de element med vars hjälp vi alltid har skapat mening, sammanhang, kunskap och förståelse av omvärlden och oss själva, rör sig i ständiga, teknologiskt medierade strömmar över världen.
I ett längre historiskt perspektiv står det klart att kampen om – och makten över – symboler, kunskap och information alltid har varit central för de aktörer som har velat skaffa sig, eller upprätthålla, makt i samhället. Det gäller också i tilltagande grad ju mer vidsträckta territorier som maktanspråken har omfattat. Därmed finns det en likhet mellan å ena sidan dagens globalisering och dess maktförhållanden och å andra sedan tidigare historiska perioder som har präglats av mäktiga imperier. De framgångsrika imperiemakterna har alltid kombinerat militär, politisk och ekonomiskt inflytande med utvecklade strategier för att skapa och upprätthålla vidsträckt kulturell makt.
Kulturens globalisering består huvudsakligen av uppkomsten, etablerandet och spridningen av nya imaginära gemenskaper som spänner över nationsgränser. De skapas genom identifikation över stora avstånd, och förutsätter därmed moderna kommunikationsteknologier. I förhållande till 1800-talets etablerande av nationella identiteter kan vi med framväxten av globaliseringens kulturer under 1900-talet alltså se ett stort mått av kontinuitet vad gäller expansionen för de grundläggande formerna för interaktion över stora avstånd: från dagspress till radio och TV (medierad kvasi-interaktion), från telegraf till telefon och internet (medierad interaktion), från järnväg till bil och flygplan (utvidgad direkt interaktion). De nya kommunikationsteknologierna bidrar därmed till en förlängning och utvidgning av de tendenser som separerar plats och identitet.
Alla som vill delta i offentlig kommunikation för att utöva makt, inflytande, påverkan eller överhuvudtaget manifestera sig på ett sätt som är socialt betydelsefullt, inte bara måste publicera sig, eller vara närvarande på offentliga samlingsplatser, utan också göra sig synlig i det visualiserade mediarummet.
TV:n betraktas ofta inom media- och kommunikationsforskning som den kulturella globaliseringens medium per se, ”mediet som definierar vår tidsålder”. Det var under lång tid ett nationellt medium som, ofta förankrat i nationella politiska (statliga monopol) eller ekonomiska institutioner, starkt bidrog till att skapa och förstärka nationella identiteter. Kanske har känslan av en föreställd nationell folkhemsgemenskap i Sverige aldrig varit så utbredd och intensiv som i samband de nationella samlingarna framför TV:n under monopolets första decennier, då den nationella identiteten till skillnad från radions dagar fick en visuell gestaltning
Det är kanske överflödigt att påpeka att expansionen för den företrädesvis amerikanska kulturindustrin under 1980-talet också har inneburit en tilltagande global dominans för det engelska språket. Denna tendens stärktes ytterligare på 1990-talet med World Wide Web. Engelskan är huvudspråk – 80 procent av alla webbsidor, trots att mindre än tio procent av världens befolkning behärskar detta språk. Samtidigt talar andra fakta mycket tydligt om att det existerar djupa globala klyftor också på mediaområdet. Stora delar av befolkningen i syd saknar ännu elektricitet, halva jordens befolkning har ännu inte ringt ett telefonsamtal – 70 procent av telefonlinjerna och 90 procent av mobiltelefonabonnemangen finns i de 24 OECD-länder där 16 procent av världens befolkning bor.
I förhållande till ”kolonialism” har begreppet ”imperialism” ofta använts för att beteckna 1800-talets utvidgade koloniala kontroll på framför allt ekonomins och politikens område. Dagens postkoloniala forskning och teoribildning har emellertid också betonat att det vid denna tidpunkt även utvecklades nya maktstrategier på kulturens område, det vill säga kulturimperialism.
Inte minst viktigt var utvecklandet av ett utbildningssystem riktat till lokala eliter i syfte att skapa en klass som identifierade sig med kolonialmaktens värderingssystem. Strategins resultat var tvetydigt. I ett avseende var den ur kolonialmakternas synvinkel framgångsrik: i de brittiska och franska kolonierna formerades en lokal elit, utbildad i Oxford, Cambridge eller Paris och verksamma på engelska eller franska. Å andra sidan var det denna elit som, delvis med utgångspunkt just i de värderingssystem som dittills varit förknippat med kolonialmakterna, ledde den anti-koloniala kampen. En av de mest uppenbara manifestationerna av att detta koloniala arv fortfarande är närvarande i dagens världssamhälle utgörs av det faktum att engelska och franska idag är de officiella spåken i många tidigare kolonier, trots att de inte utgör majoritetsspråk.
Ett helt annat sätt att se på den samtida kulturella globaliseringen utgår från en kritik av homogeniseringstesen. Den har formulerats av företrädare för de tvärvetenskapliga forskningsfälten ”cultural studies” och postkolonial analys. Här är exempelvis Homi Bhabha en central figur, och även en rad socialantropologer som intresserar sig för transnationella kulturer, som till exempel Ulf Hannerz. I detta sammanhang står begrepp som hybridisering, synkretism eller kreolisering i centrum. Dessa begrepp kan ses som olika sätt att försöka fånga in de kulturella konsekvenserna av den ökade rörligheten i globaliseringens värld. Det gäller såväl de ökade flödena av information och symboler som människors ökade rörlighet. Men dessa begrepp inbegriper också en grundläggande kultursyn, där kultur ses som interaktionsprocesser präglade av möten och motsättningar, vilka resulterar i ständigt nya blandformer – hybrider
Enligt hybridiseringsperspektivet är den samtida kulturella globaliseringen förknippad med heterogenitet. Om världen alltid präglats både av kulturella skillnader och kulturell förändring så gäller det fortfarande, men på ett nytt sätt, eftersom förhållandet mellan å ena sidan kulturella identiteter och å andra sidan plats, eller ”det lokala”, har förändrats i grunden med globaliseringens senaste fas. Detta kan förstås i ljuset av ytterligare två begrepp som förekommer i detta sammanhang: ”glokal” och ”translokal”. Globala kulturflöden verkar alltid i lokala sammanhang och bidrar till att på olika sätt ständigt transformera lokala sammanhang, i en process av ”glokalisering”. Betydelsen av det lokala förändras därmed i grunden, eftersom lokala kulturer, och därmed olika platser, är sammanbundna av rumsligt utsträckta och komplexa – ”translokala” – nätverk av relationer.
Något förenklat formuleras den marxistiska ideologikritiken av den globala kulturindustrin i två sammanhängande punkter. För det första är kulturindustrins produkter bärare av kulturella budskap som genomsyras av en uppsättning värden och värderingar som legitimerar dominerande ekonomiska och politiska intressen. För det andra tenderar masskulturindustrin, som en motor i en alltmer utbredd kommersialisering av kulturella uttrycksformer, att i tilltagande grad stöpa all kultur i en och samma form, det vill säga varans form.
Ett exempel på det senare, som också pekar både på komplexiteten i de processer där globala kulturprocesser kan transformeras i nya kontexter, och hur detta också kan inbegripa olika typer av politiska dimensioner, kan hämtas från framväxten av 1990-talets franska hip-hoprörelse. Liksom det första stora svenska hip-hop bandet Latin Kings kommer de flesta franska rapartisterna ifrån de förorter där stora delar av befolkningen har en invandrarbakgrund. Det är en postkolonial generation som sjunger om rasismen och arbetslöshetens villkor i Frankrike. Först sjöng man på rapens originalspråk, engelska. Då den franska regeringen, som i Europa går i täten för ett kulturpolitiskt motståndet mot den amerikanska masskulturens globalisering, 1995 beslöt att alla franska radiostationer måste börja spela åtminstone 40 procent franskspråkig musik väckte det till en början protester bland rappens anhängare. Men då rapartisterna i allt högre grad började sjunga på franska innebar det att de franska rapartisternas popularitet ökade. Sedan slutet av 1990-talet spelar den näst största radiostationen nästan uteslutande fransk rap.
Den franska hip-hoprörelsen är idag inte bara en renodlat musikalisk företeelse, den har också utvecklats till en politisk rörelse som är en av de mest betydelsefulla motståndarna till Front National i det franska offentliga rummet. Samtidigt vänder sig denna rörelse också mot den franska staten och det politiska etablissemanget, och inte minst polisen, som kritiseras för att vara genomsyrad av det koloniala arvet, med dess rasistiska förhållningssätt till nordafrikaner.
Men är detta är inte bara en ”afro-amerikansk” företeelse. Exempelvis visar den svenske sociologen Ove Sernhede att denna form av identitetsskapande också äger rum i svenska förorter. Ungdomarna i studien, bosatta i Hammarkullen i Göteborg, skapar med utgångspunkt i mycket skilda kulturella horisonter en lokal kultur där egenproducerad hip-hop musik utgör ett centralt inslag. Den lokala platsen, gruppens neigbourhood, är ”Hammer Hill”, som utgör en förankringspunkt i de berättelser genom vilken de skapar en kollektiv identitet. Denna inbegriper å ena sidan en klar avgränsning mot vad de upplever som det svenska majoritetssamhället, och å andra sidan en stark identifikation, och faktiska kontakter, med ungdomar och platser i andra världsdelar, som Afrika och Latinamerika.
Men som vi redan varit inne på konstitueras migrationens transnationella rum inte bara av interaktion på släktskaps- eller familjebasis. Etablerandet av begrepp som ”avterritorialiserad nationalstat”, eller ”transnationalstat” signalerar att transmigrationen som en process inbegriper en grundläggande transformering av nationalstaten, i dess egenskap av en uppsättning politiska och kulturella institutioner förankrade i ett avgränsat territoriellt rum. Den ”avterritoraliserade nationalstaten” vidgar nationalstatens gränser och definerar dem i sociala snarare än geografiska termer, så att de kan inrymma migranter (och deras ättlingar) som är spridda över stora avstånd. Exempelvis besöker politiska ledare från västindiska länder regelbundet USA för att möta väljare. Det är i detta perspektiv man skall förstå ett uttalande av Maurice Bishop, premiärminister i Grenada under tidigt 1980-tal, om att Brooklyn utgör ”Grenadas största valmanskår”.
Som alltid när samhällsförändringar ger upphov till nya perspektiv på ett socialt fenomen innebär det också att historien delvis omtolkas. Den samtida migrationens transnationella flöden har exempelvis givit upphov till en diskussion om att omvärdera sekelskiftets transkontinentala migrationsvåg. Man menar då att större vikt skulle läggas på de band som skapades och upprätthölls mellan immigranter och deras ”ursprungsland”, dels genom brevskrivande men också genom ”hemvändarna” och de som reste fram och tillbaka flera gånger. Ett exempel på en social rörelse som nära sammanhänger med de transnationella nätverk som skapades i samband med migrationen från Sverige till USA är den svenska nykterhetsrörelsen. Kontakter och influenser från USA, inte minst via hemvändare, hade stor betydelse i samband med dess framväxt. Men återigen är det viktigt att understryka att snabbheten i de nya medierna medför kvalitativa skillnader när det gäller diasporornas kommunikation och identitetsskapande
Den poststrukturalistiska och postmoderna samhällsvetenskapen har sedan ett par decennier tillbaka försökt visa att kollektiva identiteter idag, som en följd av såväl de ekonomiska, politiska och kulturella processer som hör till den samtida globaliseringen, blir alltmer instabila. Denna forskning har kritiserats för att den underbetonar maktperspektivet. Hävdandet av rörlighet och instabilitet skulle osynliggöra maktens tunga ekonomiska, politiska och ideologiska institutioner – och deras inflytande på det sociala livet världen över. Men ökad rörlighet och instabilitet, större svårigheter att upprätta en relativt permanent dominans för en viss ideologi eller diskurs, betyder inte med nödvändighet att vissa typer av maktförhållanden ”upplöses” eller ens försvagas. Som bland andra Ulrich Beck har pekat på kräver den alltmer instabila kulturella kontext som de globaliserade sociala processerna utspelas i att makthavare ständigt måste re-legitimera sig själva. Det betyder att mäktiga aktörer och institutioner måste lägga allt mer resurser på symbolisk representation i det offentliga rummet.
Detta handlar inte bara om medialiseringen av den etablerade politiken, om de enorma resurser som de politiska partierna idag lägger på mediakampanjer. Närvaron i det offentliga rummet, makten över de offentliga symbolerna, och definitionsmakten i de offentliga debatterna blir också viktigare för ekonomiska aktörer, som idag lägger stora resurser på att ”synas” och tillskanska sig definitionsmakt i det offentliga rummet.
Mot bakgrund av det som här sagts, skulle vi kunna sammanfatta och definiera kulturens ökade betydelse som att samhällelig makt i globaliseringens komplexa samhällen i högre grad än tidigare är baserad på produktionen av, kontrollen över, tillägnandet och tolkningen av information, ”kunskap” och symboler.
Detta ger också en bakgrund till den kulturella orientering som har präglat de nya sociala rörelser som vuxit fram under de senaste decennierna. Den skall inte förstås som en ”reträtt” in i den kulturella sfären, utan som ett svar på en samhällelig maktförskjutning. Som vi har sett i samband med den rörelsevåg som tog en symbolisk början med protesterna i Seattle, vilka förannonserades i amerikansk TV av de utpräglat kulturellt orienterade rörelseorganisationen Adbusters, kan denna kulturella vändning också kombineras med krav på ekonomisk demokrati, fackliga rättigheter och en demokratisering av politiska institutioner.
Men om vi, vid sidan av kraven på ekonomiskt inflytande och politisk representation, dröjer vid den kulturella sidan av kampen för en utvidgad demokrati i världssamhället – hur ser den väg ut som leder till en demokratisering av (världs-)kulturerna?
Om det är möjligt att konstatera att makt i allt högre grad är baserad på kultur, så är det också lätt att konstatera att ”kulturell maktutövning” i dagens världssamhälle inte sker på demokratiska villkor.
Hur skulle då en demokratisk världskultur se ut?
Som en preliminär slutsats av de resonemang som jag fört kring kultur, makt och demokrati menar jag att det kanske inte i första hand är de USA-präglade kulturformernas globala närvaro som utgör det största hindret för etablerandet av demokratiska världskulturer. Den aktiva tolkningsförmåga och möjlighet till distansering som är ett grundläggande element i kulturella processer, och som så många studier har pekat på, motverkar uppkomsten av ett ”mentalt slaveri” och motsäger diagnoserna om att en global amerikansk hjärntvätt står för dörren – eller redan är ett faktum. Kolonialismens historia bjuder en rad exempel på hur hegemoniska kulturformer har tagits i anspråk och transformerats i den anti-koloniala motståndskapen.
Det viktigaste problemet handlar snarare om att stora grupper av människor saknar tillgång till den typ av resurser och institutioner som är en förutsättning för kommunikation på demokratiska villkor i dagens världssamhälle. Vi har förvisso sett att de nya medierna delvis har bidragit till att ge relativt marginaliserade grupper, till exempel migranter, möjligheter att skapa alternativa offentliga rum – och även vissa möjligheter att göra sig hörda i de dominerande medierna, vilket också i förlängningen innebär åtminstone en potential för ett utvidgat demokratiskt inflytande. Det gäller dock i första hand sådana grupper som befinner sig i städer och länder med en väl utvecklad kommunikationsstruktur, som i USA, Sverige eller Storbritannien.
Detta är något som pekar på att lokalisering i det geografiska rummet inte saknar betydelse för identitetsskapande och möjligheter till samhällsinflytande. Om marginaliserade grupper i både kulturellt och ekonomiskt segregerade rika länder som USA och Sverige i många avseenden befinner sig långt ute i världssamhällets periferi, så har de ändå en större närhet till vissa typer av resurser, framför allt media- och kommunikationsteknologiska nätverk, än stora grupper i syd, där sådana ofta helt saknas.
Kraven på en demokratisering av kommunikationsmöjligheterna i ett högteknologiskt och medialiserat världssamhälle har knappast blivit mindre aktuella. Snarare tvärtom, genom etablerandet av internet och det datoriserade ”nätverkssamhället” har klyftan i många avseenden blivit ännu större mellan dem som har tillgång till gränsöverskridande kommunikationsnätverk och dem som inte har det.
Mot denna bakgrund står det klart att en demokratisk världskultur förutsätter uppbyggnaden av nya kommunikationsstrukturer och mediainstitutioner som görs tillgängliga för grupper som nu befinner sig i de globala informations- och kommunikationsnätverkens ”svarta hål”. Faktum är att vi, trots djupen i dessa svarta hål, i dag ser konturerna till en sådan demokratisk världskultur. Inom ramarna för transnationella sociala rörelser med förankring i både syd och nord, bygger man i dag med hjälp av internet ett globalt civilt samhälle.
