[050210] Författaren Stefan Hammarén leker med språket som ett lyckligt barn. I sina två romaner undanskyms handlingen, bäddas in i ett extremt mustigt språk. Texterna blir en märklig blandning som vidkänner dadaism, groteska ordlekar och barocka näst evigt långa meningar. Hans romaner ingår i en planerad trilogi, vars tredje del utlovas till våren, men som ett mellanting finns den nu aktuella ”Fluga diversé”.
Detta med lyckligt barn är dock en modifierad lögn, eftersom hans texter är svåra och läsovänliga om man snabbt vill greppa handlingen. I så fall är han snarast av ett fullvuxet, komplicerat barn, ty det högst tillkrånglade är Hammaréns varumärke, samt det ”obegripliga budskapet” är hans litterära triumf. Näst verkar han terrorisera någon standardakademikers essäspråk, om inte annat. Hans texter har däremot ett flyt tackvare det mustiga språket, men som läsare kämpar man i plågsam ovisshet, hamnar undra vad som egentligen sägs.
Tolkningsmöjligheterna är legio. Och detta fullvuxna barn verkar stört av litteratur, ovilligt att skriva budskap eller erkänna en rak handling, eller kanhända han önskar säga men med krumbukter som går avvägar och ändhållplatser till. Men ordleken är given hela tiden.
Fluga diversé sägs vara en prosoman, en term från insektvärlden, och säger väl här också att texten är allt annat än vanlig, inte prosa i varje fall. Texten kan kanske betraktas som en insektfabel utan stickrepliker, endast med en ständig monolog, och den ena fula flugan efter den andra passerar revy i märkliga orduppläggningar. Stundom ser man också skymten av en handling som är förlagd världen över.
Bland hundratalet flugor med roliga namn, med påhittade och äkta namn, även bland gräshoppssvärmar finner man en litteraturkritik. Även går det att urskilja referenser till insekter i skönlitteraturen, vill jag misstänka.
Kommateringen är även intressant och extremt avig i Hammaréns prosoman, verkar härröra sig till en musikartad uppfattning av språket, inte av vanlig pausering. Därtill bussar han i ren förtjusning diverse insektmoln över den stora dadafamiljen Janco, men det artar sig till en ordlek om det sällsynta, alternativa jankotangentbordet för vissa i praktiken aldrig förekommande pianon. Lika avståndsstagande är melodien hos Hammarén som att pianisten skulle avstå sitt hederliga piano eller flygeln mot ett spöklikt tangentbord.
Kommatecken är noter i prosomanen, orden blir åter av insektsurr enär kan vara härligt felstavade och ihopskrivna, i vilka muterande kombinationer som helst och dadaismen blir ett träsk av nya Jancor, för att nu nämna nånting från boken. Ungefär enligt principen, innehåller en massa och ingenting, dock inte en bok att avfärda, snarare att förundra sig över, hemligt fasa och beundra.
