Något är det med de superrika och deras till synes ändlösa rikedomar. Något som fascinerar, förför och förfärar. Männen (för flertalet har snopp) med så många lyxbilar och lyxyachter att de sällan hinner användas. Män omgivna av ryggdunkare, lismare och finansiella hyenor. Männen som väcker beundran och fjäsk, avsky och avund, om vartannat. Läs mer
Ramlar man ned framför TV:n efter välförrättat värv sent på eftermiddagen, kan man sugas in i två program på TV 3 som bjuder på enastående nonsens av snarlikt slag: först Svenska Hollywoodfruar, därefter Lyxfällan. I den förra tycks deltagarna inte ha en susning om vilka verklighetskarikatyrer de förvandlats till, i den senare krälar stackars offer i stoftet genom en kusligt växande självinsikt om att ”det är ju inte klokt”, ”det är för dj-t”, ”det trodde jag aldrig…” osv, osv. Läs mer
En absurditet kring kön och identitet har intagit Göteborgs Stadsteaters Studio. Det enda konkreta är själva spelplatsen, ett frukostrum på ett anonymt företag. Därutöver en hysterisk anpassningskarusell som inte riktigt lyckas nå på djupet, trots gott skådespeleri och en hel del dramaturgisk upprepningskomik. Läs mer
Stig Dagermans roman ”Bränt barn” som kom ut 1948, här i amerikansk-engelsk översättning från 2013. Översättaren är lärare på universitetet i Oregon och har studerat skandinavisk litteratur och film. En nattfjäril som dras till eldens låga, är titeln på engelska. En nattfjäril som ju är detsamma som en mal som finns i garderober. Läs mer
Det sägs ofta att vi lever i hjärnans århundrande, ett påstående som tydligt avspeglas i den senaste tidens bokutgivning där neurovetenskap hamnat i förgrunden. Mest medialt framträdande är överläkaren i psykiatri Anders Hansen, numera känd genom den uppskattade SVT-serien Din hjärna som gått under hösten. Läs mer
”I det vita, bland alla de vita tingen, kommer jag att andas in det sista andetag du gav ifrån dig.”
Det är smärtsamt vackert och poetiskt och vitt nästan rakt igenom. Men det vita kontrasteras effektfullt mot det mörka; de mörka ögonen, den svarta jorden, sorgens tunga slöjor. Den gasvävsomslutna tunna romanen, Den vita boken, utgår från färgen vit och är en sorgesång över en död syster. Tre år innan berättarjaget föds hade modern fått ett annat barn, en flicka som dog efter två timmar i livet. Den första timmen med ögonen slutna, den andra med dem spöklikt öppna. Sedan sveps den lilla kroppen i vita lindor och ett vitt skjorttyg, innan den grävs ner i jorden. Läs mer
Att läsa Ferrante om Ferrante är plågsamt. Nästan lika plågsamt som att läsa debutboken Plågsam kärlek, som kom ut under fjolåret. Men plågsamheten handlar inte om Ferrante själv, som är en av samtidens största författare och skapar ytterst välgestaltade och njutbara romaner, med en tematik vävd kring kvinnors liv i den förunderliga staden Neapel. Läs mer
Alba kan stolt presentera Årets Fotograf för 2019: Paul Hansen – under många år ofta uppmärksammad. Jag kollade lite på internet av vad som finns om honom. En hel del, visar det sig. I en video från bokmässan 2018 får han förklara hur han ser på sina fotografier. Vältaligt och analytiskt formulerar han sig, så min första fråga blir om han själv skriver texterna till sina fotoböcker. Läs mer
Till det oemotståndliga med Xavier Dolans filmer hör sättet han drar in åskådaren i sitt eget blodomlopp, genom vilket han sedan låter en snabb, förförisk, inte så lite självironisk och tokhumoristisk berättelse bubbla upp – här finns ingen självömkan eller tyck-synd-om-mig-nu-attityd, hur grymma de öden han skildrar än är, framför allt på det riktigt intima, känslomässiga planet. Läs mer
