Plutonbefälet vandrar efter patrulleringen rakt ut i öknen, ensam och vilsen, illamående och med kramper i kroppen. Han återvänder till skjulet och tvagar sig noggrant med en blöt handduk innan han lägger sig på sängen. Kvinnan åker vilset runt bland de gula sandkullarna och ”bortskrubbade” palestinska byarna, hittar ett boende och lägger sig på sängen. Läs mer
Var det så att de fick honom till sist?
Inte så att det finns anledning att anta något extraordinärt med anledningen av trafikolyckan i vilken Lars Vilks och två polismän omkom. Men utan hoten hade de aldrig suttit där och förr eller senare kommer sanningen att krypa fram. Bättre att se tillbaka på det som faktiskt har hänt, det vi vet har hänt. Läs mer
Tydligt är att samhällsdebatten rör sig mycket just nu. Hårdare straff och fördömande av de oskötsamma och avvikande är ett mönster, därtill ett mönster som drar väljare, åtminstone i opinionsundersökningar. Att vara en frifräsande globalist har tappat mycket av sin charm, nu är det hemhörighet och fast värdegrund som gäller. Läs mer
Sällan eller aldrig har väl en teaterföreställning varit så oförutsägbar som den Mattias Andersson öppnat Dramatens stora scen med efter pandemistoppet. En kan fråga sig vad han själv hade för föreställning om resultatet när han planterade iden om Den yttersta minuten i sin ensemble.
Och när det gäller valet av pjäs på Lilla scenen tajmade premiären på Tillbaka till Reims precis den tyska valutgången och kan måhända något lätta på pjäsens oroande politiska resonemang. Slutspel på Göteborgs Stadsteaters Studio är ett pålitligt kort ur det surrealistiska pjäsförrådet. Läs mer
Det är med hjälp av Franz Kafka flickan hittar tillbaka till den fantasivärld hennes försvunna trasdocka, dvs en riktig docka, en som hennes mamma har sytt som är oersättlig eftersom den inte kan köpas för pengar, representerat. Att denna enastående docka, enligt författaren flickan stöter ihop med i en park, givit sig ut på sin långa utflykt alldeles på egen hand får hans berättelse att fylla flickans hela upplevelsevärld som både förvandlar och befriar henne. Läs mer
En roman om ett samtal, eller snarare om en slags nattlig bearbetning av ett samtal. Det är ett både märkligt och intressant uppslag, men blir det därför automatiskt en bra roman av det? Det är vad jag frågar mig efter att ha läst César Airas, Samtalen (2006), som utkommit på Tranan tillsammans med en annan tunn roman, Margarita (ett minne,) från 2012, båda galant översatta av Lina Wolff. Läs mer
Det hela utspelar sig 1957 och börjar med att en ung man, i jag-form, berättar om sina våndor inför en kommande flytt hemifrån, från den lilla staden (Coronel) Pringles till den stora staden Buenos Aires. Han ville åka till huvudstaden inte enbart för att studera och ”börja leva” utan också för att få ta del av storstadens konstnärliga och kulturella utbud. Författaren, eller den unge mannen, vräker på med den för tonåringens lika berömda som överdrivna känslouttryck. Alla känslor är grandiosa, glädjen såväl som ilskan och sorgen. Här är det dock mest rädslan och oron för hur det ska gå där borta som drabbar honom. Större delen av dagen sitter han och läser. Läs mer
Det var när jag hörde talas om allt rabalder i förbindelse med visningen av filmen Burka Songs 2.0 tillsammans med efterföljande diskussioner jag omedelbart tog del av filmen på Göteborgs Film Festivals utomordentliga streamingsite drakenfilm.se för ungefär ett halvår sedan, skrev om filmen här i alba och satte den i relation till Theresa Benérs bok om Peter Brooks internationella teaterarbete i Paris och annorstädes. Läs mer
