Det är svårt att bryta schabloner. Leena Lehtolainen har lyckats ganska bra i sina tidigare kriminalromaner om polisen Maria Kallio. Även om Kallio ibland känts lite väl mallad och bara just som en motsats till de vanliga schablonerna. Detta har blivit mer och mer tydligt för varje bok hon förärats. Hon har nämligen tillåtits att utvecklas, vilket förstås i princip är bra, men nu börjar det bli allt för tydligt vart Lehtolainen vill komma. Tänk lyckligt gift kvinna som lite ungdomsnostalgiskt lyssnar på punkmusik och jämför med olycklig frånskild manlig polis som lyssnar på opera/klassisk musik. Läs mer

Från Siciliens vilda trakter till den amerikanska maffians dödsryckningar och den italienska processen, lyder undertiteln på försättsbladet.
Lite prärieromantik kan man ana däri. Även om avskyn för den organiserade brottslighetens konsekvenser tydligt lyser igenom i författarens bisatsmarkörer. Men visst finns hos många, liksom hos mig själv, en underlig form av skräckblandad förtjusning för företeelsen.
Och det går väl an att betrakta det hela på håll. Och att se det på film, som i de välgjorda Gudfadern-filmerna med Marlon Brando och Al Pacino. Men det handlade ju mycket om förr i tiden. Idag då? Läs mer

Joyce Carol Oates är fascinerande produktiv. Det strömmar böcker från henne. Oftast stora tjocka volymer. Den senaste är dock en liten tunn och till synes oansenlig sak. Historien i den skulle kunna vara en sidohistoria ur ett av hennes mer omfattande verk. De som ibland brukar vara så omständliga att man blir otålig vid läsningen. Läs mer

Mordet på 19-årige Radu Acsinia i Rinkeby tunnelbanestation den 26 februari 2002 var en avrättning. Han sköts ned med elva skott på nära håll. De sista tre kulorna avlossades mot den liggande 19-åringens huvud, mot vänster öra, kindkota och tinning, på bara några decimeters avstånd. Läs mer

I mina händer fick jag någonting så konstigt som en välformgiven och riktigt snygg lunta med empirisk grundforskning av högsta kvalitet. Ämnet är klass och författaren heter Stefan Svalfors. Boken är egentligen inte särskilt spännande eller ovanligt välskriven heller. Men bakom denna skrift ligger ett hantverkskunnande och en grundforskning som är oerhört imponerande. Läs mer

Visst är det en smula märkvärdigt och ovanligt att två bröder inom loppet av några veckor utkommer med varsin roman. Vill man se litteratursociologiskt på det, och knyta an till hur samspelet mellan samhälle och litteratur fungerar, ligger det nära till hands att plocka fram det gamla klassperspektivet. De båda bröderna heter Eklund i efternamn, och är söner till SE-bankens chefsekonom Klas Eklund, i sin tur son till skådespelarna Bengt Eklund och Fylgia Zadig. I en normal recension av skönlitteratur hör biografiska notiser av det här slaget inte hemma, men detta är ett undantag. Läs mer

Gerda Antti skriver nära, starkt och intensivt. Hon förstår att ge de vanliga sin röst; skriver deras biografier som inte skriver dem själva. Det kanske märkligaste är att mitt i svärtan, eländet och sorgen finns glimtarna, eruptionerna, livet som i sig själv är resistensen mot ickelivet. Ett slags förtvivlans mod som ger kraft nog att leva så länge som det går. Läs mer