”Vart ska man gå när man inte har någonstans att ta vägen?”
Det är infernaliskt mörkt och ödesmättat som ett grekiskt drama, och det är stundvis så  smärtsamt att läsa att jag emellanåt får lägga ifrån mig boken en stund. Måste få möjlighet att andas ren luft i den tunga samvaron med trasighetens änglar. Jag läste hundratrettio sidor första dagen, och det var för mycket. Jag kände att språkets och berättelsens väldiga laddning oroväckande började tunnas ut. Men dagen efter var det som att börja om från början. Läs mer