Klart man blir nyfiken på en kinesisk bok i den mycket västerländskt präglade deckargenren, inte minst för att se hur det går att kinesisera genren. Det är ju inte givet att en viss litterär genre är helt och hållet förenlig med varje språkmiljö, varje samhälle och varje kulturtradition. Till exempel är det i det närmaste ogörligt att skriva hårdkokta deckare av amerikanskt snitt på svenska, det blir tillkämpat och egendomligt utan spår av trovärdighet. Det visar sig också att just deckarintrigen är det svagaste inslaget i Qiu Xialongs detektivroman När rött blir svart. Läs mer

För några år sedan blev en ung kvinna som höll på att tvätta sin bil en söndagsförmiddag bortförd av två män som torterade, våldtog och mördade henne. En av männen kunde så småningom gripas och blev avrättad. Enligt vad han själv uppger i efterordet till Den amerikanska flickans söndagar blev Lars Gustafsson omedelbart när han läste om händelsen i tidningen så gripen av kvinnans öde när hon ”så brutalt och resonanslöst” försvann ur världen att han kände att han på något sätt måste ge henne en röst. Läs mer

Jon Fosse är det stora namnet inom norsk dramatik. Och i Norden har han bara jämbördig konkurrens av Lars Norén i Sverige och av Lise Knudsen i Danmark. Sådant väcker nyfikenhet hos en teaterkritiker och jag har försökt att se så många föreställningar av Fosses pjäser som jag har kunnat. Läs mer

Niklas Rådström söker sig som teaterförfattare till de svåra frågorna. Svåra att gestalta och svåra att förstå. I pjäsen De onda, som spelats på Folketeatret i Köpenhamn och som nu finns i bokform, handlar det om ett svårtänkbart brott: två 10-åriga pojkar i Liverpool som dödade en tvååring. Läs mer

”Det är inte personen utan politiken som är viktig.”
Var nästan ett mantra som upprepades av Olof Palme i otaliga intervjuer.
Dock var han själv ett bevis på motsatsen. Läs mer