När Arne Anka dök upp första gången 1983 var han verkligen revolution. En byxlös vattenfågel, provocerande lik en av våra populäraste seriefigurer – som konstant vräkte ur sig oförskämdheter med utmärkt observationsförmåga (trots tydlig alkoholism). Arne tog 80-tals Sverige med storm. Hur vågade han? Att Disney sen hotade att stämma ”Alexander Barks” (Christensens pseudonym) men att ankan klarade sig genom att köpa ny näbb på Buttericks gjorde honom bara ännu populärare. Han försvann 1995, bra val, enda sättet att bli mytologisk är att typ dö ung. Men av nån anledning (fattig förläggare? överblivna manus? påtryckningar från Disney?) dök ankan upp igen 2004. Läs mer

Man brukar ju säga att en viktig anledning till kriminallitteraturens stora popularitet är att den, vid sidan om spänningsinnehållet, också härbärgerar arvet från den samhällskritiska litterära traditionen, som burits fram av höglitterära ikoner som Emile Zola, Sinclair Lewis eller Vilhelm Moberg för att bara nämna några. Kriminallitteraturen tänks alltså ha hög social relevans och fånga upp det som George Brandes i slutet av 1800-talet proklamerade som litteraturens förnämsta uppgift: att ställa problem under debatt. Läs mer

Var börjar en berättelse? Varför just där? Vad gör en berättelse värd att berättas? Kerstin Norborgs Kommer aldrig få veta om hon hör inleds med tre ögonblicksbilder. Det lilla barnet på övervåningen, med modern dödssjuk på undervåningen. En tågstation, där det lilla barnet överlämnas till de blivande fosterföräldrarna. Och slutligen en kyrkogård, till vilken den vuxna kvinnan återvänder för att besöka sina biologiska föräldrars grav. Genom dessa tre bilder sätter Kerstin Norborg upp gränserna för sin historia. Berättelsen uppstår därför att den brustna föräldrakontakten innebär en brytpunkt, som präglar berättarjagets hela liv, och berättelsen finner sitt existensberättigande genom att huvudpersonen själv använder berättelsens form för att återupptäcka sin historia och därigenom (förhoppningsvis) frigöra sig i nu:et. På så vis är Kerstin Norborgs historia en optimistisk bok – trots de många sorger som löper genom kapitlen. Läs mer

Som vanligt är det en njutning att läsa Paul Auster, hans absurda sätt att berätta kommer igen även här, men denna roman inte är lika oroande och omtumlande som New York-trilogin. Mannen i mörkret är roman som har en mer realistisk utgångspunkt. Berättelsen utgår från den 70-årige journalisten August Brill som är konvalescent hos sin dotter efter en bilolycka. Men mest lider han av sin sorg efter frun Sonia som har dött i cancer. Han delar sin sorg med sin dotterdotter Katja som förlorat sin pojkvän i Irakkriget på ett fruktansvärt sätt. För att jaga bort tankarna på sorgen ser de på film tillsammans. Succesivt uppstår ett samtal mellan Katja och hennes morfar. Läs mer

Ingen folkopplaga här. Denna framställning, alltså boken är vacker i klot given till färg av färskt blod och vinröd nästan är, med papper inte helt som gräddfärgat, vet jag inte däremot om boken vore kunna sägas nämnvärt alls vacker till sin handling göra sig, även om återstår några tio sidor kvar att läsa för mig undertecknad, är något i den hittills snudd på ful rå handling given bok om. Läs mer

Längtan är ingen enkel sak. Elisabeth Rynell har behandlat den förut i Hohaj och Till Mervas. I sin nya roman Hitta Hem återvänder hon ännu en gång för att undersöka denna mänsklighetens gåtfulla känsloyttring. Det är ett lovvärt projekt, men jag blir inte lika övertygad som tidigare. Läs mer

Nog dr. Schschschsnaps exexperimenterar, är ock ett skönlitterärt experiment, men snarare snarast något med bemänniskat och med en skriftlig betydelse blottlägga hennes själva experimentsjäl, en del av den. Läs mer