Stad av rök är del två i Jason Lutes trilogi om Berlin strax innan andra världskriget. Staden Berlin är helt obombad. Röken i titeln kommer från kolkaminer, cigaretter, avgaser – röken antyder att något pyr. Dramatisk ironi, alla läsare vet det som ingen av karaktärerna ens kan ana. Snart ska hela världen stå i brand.
Det går som en doft en föraning genom hela historien. Hur börjar ett världskrig? Hur börjar ett gräl? När börjar folk bete sig illa mot människor dom egentligen gillar bara för att dom är rädda nästan hela tiden? Läs mer

På omslaget till boken stormar ett piratskepp fram, anförda av svenska fildelarsajten Pirate Bay. Boken handlar om konflikten mellan dem som tillhandahåller tjänster för fildelning å ena sidan och upphovsrättens försvarare å den andra. Som mediearbetare och flitig användare av Internet befinner jag mig på ett gungfly där debattens vågor går höga. Konflikten har stor principiell betydelse. Läs mer

När Arne Anka dök upp första gången 1983 var han verkligen revolution. En byxlös vattenfågel, provocerande lik en av våra populäraste seriefigurer – som konstant vräkte ur sig oförskämdheter med utmärkt observationsförmåga (trots tydlig alkoholism). Arne tog 80-tals Sverige med storm. Hur vågade han? Att Disney sen hotade att stämma ”Alexander Barks” (Christensens pseudonym) men att ankan klarade sig genom att köpa ny näbb på Buttericks gjorde honom bara ännu populärare. Han försvann 1995, bra val, enda sättet att bli mytologisk är att typ dö ung. Men av nån anledning (fattig förläggare? överblivna manus? påtryckningar från Disney?) dök ankan upp igen 2004. Läs mer

Man brukar ju säga att en viktig anledning till kriminallitteraturens stora popularitet är att den, vid sidan om spänningsinnehållet, också härbärgerar arvet från den samhällskritiska litterära traditionen, som burits fram av höglitterära ikoner som Emile Zola, Sinclair Lewis eller Vilhelm Moberg för att bara nämna några. Kriminallitteraturen tänks alltså ha hög social relevans och fånga upp det som George Brandes i slutet av 1800-talet proklamerade som litteraturens förnämsta uppgift: att ställa problem under debatt. Läs mer

Var börjar en berättelse? Varför just där? Vad gör en berättelse värd att berättas? Kerstin Norborgs Kommer aldrig få veta om hon hör inleds med tre ögonblicksbilder. Det lilla barnet på övervåningen, med modern dödssjuk på undervåningen. En tågstation, där det lilla barnet överlämnas till de blivande fosterföräldrarna. Och slutligen en kyrkogård, till vilken den vuxna kvinnan återvänder för att besöka sina biologiska föräldrars grav. Genom dessa tre bilder sätter Kerstin Norborg upp gränserna för sin historia. Berättelsen uppstår därför att den brustna föräldrakontakten innebär en brytpunkt, som präglar berättarjagets hela liv, och berättelsen finner sitt existensberättigande genom att huvudpersonen själv använder berättelsens form för att återupptäcka sin historia och därigenom (förhoppningsvis) frigöra sig i nu:et. På så vis är Kerstin Norborgs historia en optimistisk bok – trots de många sorger som löper genom kapitlen. Läs mer