Göteborgs största teaterscener har haft premiär i dagarna. På den ena görs farsartad satir om en filminspelning inspirerad av en roman i filmmiljö. På den andra en halsbrytande snabbspolning av det tretusenåriga eposet , uppdaterad till nutid. På båda scenerna handlar det om teater här och nu med tyngdpunkten på skådespeleriet. Läs mer
I Frölunda kulturhus breder sedan en tid ett konstprojekt ut sig i korridorerna med titeln ”En plats mellan oss”. Det bygger på ett samarbete mellan elva konstnärer från Belarus och Sverige. En stor del handlar om människans förhållande till naturen. Det för bland annat tanken till en barnteater jag nyligen sett om att vandra i och förundras över skogen och dess invånare. Läs mer
I Claire Denis’ senaste film Kärlekens labyrinter spelar Juliette Binoche en kvinna fångad mellan två män där historien, ovant Denis, aldrig på allvar försöker förklara karaktären av hennes dilemma, orsakerna till att hon slits mellan de två, vilket försvagar filmen och gör att den tappar en precision man annars vant sig vid vara Claire Denis’ adelsmärke (High life, White material). Läs mer
Att åstadkomma en creepy stämning när det rör sig om trettiotalets Berlin är inte svårt, svårare att hitta ekvivalensen hundra år senare i Sverige av i dag. Försynt insmugna naziflaggor nyttar inte mycket till, hade inte gjort det i skickligare hanterade draperingar heller. Visserligen spökar valresultaten i rikligt mått över Europa, liksom krigsutbrotten, men det skapar ändå inte tillräcklig aktualitet för att skapa drama här och nu. Läs mer
Med sitt omisskännliga tonspråk på sopran- och tenorsax har han utmärkt sig som en unik röst med nordiskt sound i musikvärlden i över 50 år. Den norske saxofonisten Jan Garbarek försatte i söndags publiken på Stora Teatern i en stämning av andäktighet. Länge har man fått vänta på att denne ikon inom den jazzorienterade världsmusiken skulle dyka upp i Göteborg och han kom för en eftermiddag med tre andra instrumentala världsstjärnor som fick stort utrymme att förtrolla med egna solon, särskilt slagverkaren Trilok Gurtu. Läs mer
Om man vill veta lite mer om vem Marilyn Monroe var, skall man läsa Joyce Carol Oats Blonde, som är en förtrollande skildring av en modern saga. Vill man veta en smula om JCO skall man se Stig Björkmans film och får porträttet av en människa av mycket enkel bakgrund som rört sig bort från alla sina realiteter för att leva i den litterära verkligheten, som inte heller duger utan där hon bollar med en rad ’alias’ hon kan leka med. Läs mer
I den här iscensättningen utspelar sig Vildanden i husets badrum, ett kaklat rum ur någon gammal HSB-lägenhet från efterkrigstiden som får scenbilden att påminna om Peter Weiss’ Marat/Sade: ett sjukhus, lika med ett sjukt hus, slitet, blött och det man på danska kallar ’klamt’, vilket betyder äckligt obehagligt, fullt av obegripliga beteenden för att inte tala om ovälkomna gäster. Läs mer
Regissören Mellika Melouani Melani har gjort sig känd för att sticka ut med sina uppsättningar och både överraska och oroa. När hon nu tagit sig an Bedrich Smetanas komiska opera Brudköpet har hon inte sparat på krutet för att rama in den rörande kärlekshistorien i ett folkloristiskt myller av unga och gamla som firar våren i en sorts orgiastisk yra med fylla och hångel. Men det är Matilda Sterby som är den stora behållningen. Läs mer
Denna första säsong utan pandemirestriktioner duggar teaterpremiärerna tätt. Så ock inom barn- och ungdomsteatern. Regionteater Väst i Uddevalla har skapat ytterligare två turnéföreställningar på angelägna ämnen, nämligen mobbning och sex, för mellan- respektive högstadiet. Läs mer
Konsten att få teatern att äta sig in i verkligheten på ett adekvatare sätt än filmmediet är vad regissören, dramatikern, teaterchefen Mattias Andersson utvecklat till något av en egen genre.
Hans senaste verk, Nordic Crime, om förövare och offer, har ersatt våldsamma bilder med något av en filosofisk värdegrund. Läs mer