Den engelske dramatikern Ronald Harwoods pjäs Påklädaren ( The Dresser) hade sin urpremiär i Manchester 1980. Det är längesedan. Men på något vis känns den ännu äldre än så. Den handlar om ett resande teatersällskap som far runt i Storbritannien och ihärdigt, med knappa resurser, spelar en stående repertoar av Shakespearepjäser. Det är under andra världskriget, och föreställningarna riskerar ständigt att avbrytas av flyglarm och bombanfall. Läs mer

Den tyske dramatikern Thomas Jonigks pjäs Skänk mig snarast sonsöner spelas på Nya Studion som en hektisk, tragiskt absurd fars. Men det är förstås de realistiska bitonerna som gör den drabbande och tänkvärd. Läs mer

Plötsligt hyschar folk i salen. Jag fattar först inte varför. Lamporna har ännu inte släckts och scenen är helt tom – svart, djup, mörk. Sedan ser jag dem: män i svarta kostymer och vita skjortor, och sobert klädda kvinnor – också de i svart. De har ljudlöst uppenbarats på båda sidor om oss. I en lång rad skymmer de utgången. De låter blickarna svepa över oss i publiken – ler oroväckande förföriskt mot oss. Det är alldeles tyst i salen när de svepande rör sig fram mot scenen och ställer sig på led framför den med ryggarna mot oss. De stirrar in i mörkret som om de ser något där som vi inte ser – något fascinerande, en betydande händelse… Kanske ser de revolten som snart kommer att ske. De vänder sig om och riktar återigen sina gåtfulla leenden mot oss innan de glider upp på scenen. Läs mer