”Dans speglar det samhälle i vilket det existerar” konstateras i Göteborgsoperans program till senaste dansverket, Iconoclasm. Det utgörs av två nyskapade verk som båda speglar samtidens tankegods – ekumenins backlash, dystopiska visioner och människans rädslor. Men framför allt uppvisar Iconoclasm en dansensemble i världsklass – igen. Läs mer
Fia Adler Sandblads senaste föreställning, Vi som bär världen, handlar om det bristande ansvaret som förälder, men bara den ena förälderns. Det är faderns frånvaro, eller obehagliga närvaro, som skärskådas, inte de dåligt förankrade beslut som kvinnorna gjort när de satt barn till världen under förhållanden som på sikt kan komma dem till skada: en våldsam far, en frånvarande far och ett oönskat faderskap. Läs mer
Bättre tajming kan teatern knappast ha. Folkteatern Göteborg vänder med historien som språngbräda ut och in på de värderingar som från franska revolutionen lett fram till FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna. I den nyskrivna pjäsen Marie Antoinette är det dock inte kungamakten som blir giljotinens första offer utan demokratins företrädare. En galghumoristisk rysare. Läs mer
Äntligen!, blev min spontana reaktion efter att ha upplevt regissören Lydia Bunks uppsättning av Höstsonaten på Göteborgs Stadsteater. Äntligen något som berörde mig på djupet, både känslomässigt, visuellt och sceniskt konstnärligt, trots viss överbelastning. En uppsättning som öppnar upp mot tysk expressionism från stramheten hos Ingmar Bergman. Läs mer
