Han kom som ett yrväder… och Äntligen stod prästen i predikstolen… Två av svensk litteraturs mest kända romanöppningar. August Strindbergs Hemsöborna och Selma Lagerlöfs Gösta Berlings saga. Nu varvar dessa två berättelser varandra på Göteborgs Stadsteaters stora scen. Och äntligen satt Albas observatör i salongen. Men var finns den unga publiken? Läs mer
Det är två saker jag kommer att tänka på vid övervarandet av Svenska Kammarkörens uppförande av Sergej Rachmaninovs (1873-1943) Vigilia från 1915. Det första är min lärare i voce naturale (naturlig röst), Giovanna Marini, och hennes passionerade undersökningar av karaktären av den folkliga sångtraditionen, i första hand den syditalienska. Hon påpekade då, att den naturliga rösten, som inte arbetar med huvudklang, bel canto, är genomgående i merparten av folklig sång, men att den ryska traditionen utmärker sig genom att använda sig av just operasångarens teknik – i fullt bevarande av sin folkliga karaktär. Läs mer
Erik Holmström och Birgitta Egerbladh har med sina respektive nya verk satt strålkastarljuset på Folkteatern i Göteborg denna scenkonstsäsong. Här förlöses skrattet och eftertanken, imponeras över briljanta sceniska och artistiska idéer, impulsiva infall och tankegods av såväl vardags- som djupfilosofisk halt.
Den legendomspunne doktor Faust eller Faustus, som säljer sin själ till dj Läs mer 
I mitt minne kan jag härleda Anna Petterssons scenkonstnärliga skicklighet tillbaka till föreställningen Personkrets 3:1 1998, där hon med sin oroliga närvaro i repliken framställde en oförglömlig sökande kulturell ”halvfigur” i det persongalleri genom vilket Lars Norén den gången tog ett radikalt grepp om vad nutida dramatik också kunde vara. Läs mer
Det är i grunden en dyster historia, det som blev Richard Strauss’ tredje opera på ett känt mytologiskt kvinnonamn, Ariadne, kungadottern som räddade Theseus ut ur labyrinten och flydde med honom till ön Naxos, där hon övergavs och där själva operan tar vid. Att muntra upp det hela med Fellinikryddad commedia blir till en nödvändighet. Sofie Asplund är anrättningens räddare. Läs mer
Göteborg Baroque iscensätter Monteverdis kortopera L’Orfeo i Röda Stens konsthall och resultatet är så nära perfektionen man kan komma. De ruffa väggarna lyses upp och vaknar till liv tills man tycks befinna sig i en medeltida förhall eller något liknande, graffiti-resterna på väggarna framstår som urtida grottmålningar och framförandet, som snarare än en ’uppsättning’ kunde beskrivas som en ’kör i rörelse’, är så nyanserat och mångfacetterat i uttrycket och med en sådan lyrisk spännvidd i fraseringarna, att inte det subtilaste av scenkonstverk kunde insistera på vare sig annat eller mera. Läs mer
Dråplig och dystopisk destruktion av dekadens och upplysningsfilosofi. Fredrik Evers gör ett paradnummer på Göteborgs Stadsteater av Lucas Svenssons och Emil Graffmans dramatisering av Michel Houellebecqs roman Underkastelse. Bör avnjutas för sitt skådespeleri och begrundas för sitt innehåll. Läs mer
Jag lärde känna verklighetens Gösta Berling i en kvinnas gestalt. Hon var mor till min dotters bästa väninna i skolåldern och hon är den unga kvinnan i Tove Ditlevsens roman Wilhelms værelse (Wilhelms rum) där Malene, som hon heter i verkligheten, var älskarinna till författarinnans man. Mannen var den kraftfulle redaktören för Ekstra Bladet i Köpenhamn, Victor Andreasen, vars kvinnohistorier så vida överstiger kampanjmaterialet vi för närvarande omges av, att de senare kunde förpassas direkt till barnkammaren. Läs mer
