En absurditet kring kön och identitet har intagit Göteborgs Stadsteaters Studio. Det enda konkreta är själva spelplatsen, ett frukostrum på ett anonymt företag. Därutöver en hysterisk anpassningskarusell som inte riktigt lyckas nå på djupet, trots gott skådespeleri och en hel del dramaturgisk upprepningskomik. Läs mer
Det man uppskattar så mycket med Atalante är sättet scenen hela tiden har de moderna uttrycken i fokus. Dess ledare, Niklas Rydén betonar ständigt sitt intresse för teknikens utveckling och dess användbarhet i konsten. I It wasn’t me tar man steget fullt ut och konfronterar det mänskliga skapandet med det digitala, AI, Artificial Intelligens, utmanar den empatiska talangens olust i konfrontation med robotens effektivt kusliga brist på vilja. Läs mer
Av en ren slump – eller var det ödet? – kom jag att se Mike Nichols Carnal Knowledge i veckan, ett DVD-fynd jag lagt beslag på. Regissören ligger även bakom storverk som Vem är rädd för Virginia Woolf och Angels in Amerika (1966 och 2003) och den legendariska filmen säger väldigt mycket om den tid också Faces (liksom flera andra av John Cassavetes’ filmer) utspelar sig i, frigörelseåren under 60-talet och framåt, de moderna livsstilarnas genombrott, sammanfallande med diverse sammanbrott! Läs mer
Tre koreografer med bakgrund i israeliska Batsheva Dance Company står bakom de två verk som än en gång bevisar den konstnärliga kvalitén hos Göteborgsoperans danskompani. Lite provokativt känns det förvisso att mötas av ord av den nyblivne nobelpristagaren Peter Handke som ”ni kommer inte att se något ni inte har sett förut”. Mitt svar blir ”nja, säg inte det”. Läs mer
Teater Giljotin är en av de där riktigt värdefulla teaterscenerna Sverige kan skryta, verkligen skryta med. Ständiga idéflöden, öppen ekvilibristisk spelstil, tunga ämnen som man går till botten med. Mitt senaste minne är Bli en dåre från 2011, en tvådygnsföreställning där man sov på teatern i en sjuksäng(!) som man blev rent snurrig i huvudet av, så rik och känslomättad som den var, i berättelsen om Eric Hermelins andliga tillstånd och hans långa arbete trots eller tack vare just det, storslaget. Läs mer
Mitt under årets bokmässa ägde två urpremiärer på Göteborgs största teatrar rum. Den ena visserligen närmare 2500 år gammal, men i ny svensk översättning, den andra helt nyskriven. Båda handlar om starka kvinnor. Sofokles Antigone på Stadsteatern för civilkuraget att trotsa lagen för familjens rätt. Karin Boye för sitt sexuella trots. Eller vad nu syftet var med Folkteaterns uppsättning av Isabel Cruz Liljegrens pjäs? Läs mer
Det är inte alltid lätt att variera den numera flitigt använda nycirkusformen, men Cirque Eloize lyckas utomordentligt väl i en kärleksfull, känslosam händelseutveckling där country-sången är en viktig sammansvetsande länk. Full av humoristiska infall och spektakel håller truppen oss fångade i ett spel som är just så ekvilibristiskt som man förväntar att det skall vara. Läs mer
