Var det så att de fick honom till sist?
Inte så att det finns anledning att anta något extraordinärt med anledningen av trafikolyckan i vilken Lars Vilks och två polismän omkom. Men utan hoten hade de aldrig suttit där och förr eller senare kommer sanningen att krypa fram. Bättre att se tillbaka på det som faktiskt har hänt, det vi vet har hänt. Läs mer
Tydligt är att samhällsdebatten rör sig mycket just nu. Hårdare straff och fördömande av de oskötsamma och avvikande är ett mönster, därtill ett mönster som drar väljare, åtminstone i opinionsundersökningar. Att vara en frifräsande globalist har tappat mycket av sin charm, nu är det hemhörighet och fast värdegrund som gäller. Läs mer
Sällan eller aldrig har väl en teaterföreställning varit så oförutsägbar som den Mattias Andersson öppnat Dramatens stora scen med efter pandemistoppet. En kan fråga sig vad han själv hade för föreställning om resultatet när han planterade iden om Den yttersta minuten i sin ensemble.
Och när det gäller valet av pjäs på Lilla scenen tajmade premiären på Tillbaka till Reims precis den tyska valutgången och kan måhända något lätta på pjäsens oroande politiska resonemang. Slutspel på Göteborgs Stadsteaters Studio är ett pålitligt kort ur det surrealistiska pjäsförrådet. Läs mer
I förlängningen av den diskussion som uppstod i förbindelse med visningsförhållandena omkring Burka Songs 2.0 i Göteborg har jag tagit del av filmen via www.drakenfilm.se, vilket satt igång tankarna omkring villkoren för konfrontationer mellan radikalt olika sätt att se på vanor och bruk i vardagen. Livsviktiga att urskilja i tider där mycket behöver omprövas och gamla lösningar inte duger längre. Läs mer
Dagens överflödssamhälle gör sig allt oftare påmint i konsten. Min senaste konstvandring i Göteborg blev en omväxlande upplevelse, både vad gäller material och uttryck, från stabilt måleri till återbruk, fick dessutom en digital final med en lustig dansvideo till nyskapade flöjttoner. Läs mer
Driven av abstinens efter levande konstyttringar begav jag mig, med all respekt för den scenkonst som nu låtit streama föreställningar för att nå fram till en publik, ut i Göteborgs nedtonade gatuliv för att uppleva ett fysiskt möte med konstnärliga uttryck, som ändå visade sig existera. Läs mer
Då var det dags av runda av mina krönikor om Trollhättan. Inte för att historien om Trollhättan slutar utan för att jag tycker att jag är klar, att jag täckt upp det jag ville med mina krönikor om min hemstad. Och med förhoppningar och aningar om bättre tider för stan; ökad integration, ett nytt fint torg, byggandet av nya lägenheter, en ny stor fin skola – Sylteskolan – som snart är färdigbyggd och stadsbor med gott hjärta som välkomnar de nya eleverna från Kronan. Inte alla kallar det nya politiska beslutet att flytta elever från Kronan till fem andra skolor i så kallade bättre områden för ett misslyckat socialt experiment. Läs mer
Behovet att bli sedd tycks monumentalt bland oss människor. Eller för att anknyta till de välkända orden från Doktor Glas om att alla vill vi bli älskade. I brist därpå beundrade, fruktade, avskydda eller föraktade. Grundläggande i existensen är att bli sedd – att någon riktar sin blick mot oss och konstaterar att vi finns till, att vi är värda uppmärksamhet och få vara med. Annars känns det jobbigt, annars vill vi ställa till det. Böla, bråka och bröla. Läs mer
Mycket av dagens politiska debatt bottnar i synen på meritokrati. För meritokratin är en av de bärande bjälkarna i dagens liberala samhällsbygge. Allt enligt tesen att hierarkisk och materiell position bygger på prestation, inte på börd, kontakter eller otillbörligt fix och trix. Alla ska ha samma initiala chanser, så loppet till toppen ska bli giltigt och gynnsamt för oss alla, med en rättvis resursfördelning och ökad effektivitet då allt kämpar på i ett rent och rättvist spel. Läs mer
