Efter Lars Norén
(1944-2021)
Man skulle kunna säga, att Lars Norén levde som ett öppet sår, en människa som inte kunde annat än låta sig genomlysas av tiden, vara i tiden, vara tiden för att till sist överleva den och i någon mån övervinna den. I en essä om karaktären av hans nya dramatik från 1985 (i danska Information och norska Samtiden) citerade jag franska filosofen Simone Weil i Tyngden och nåden från 1951: Läs mer